Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6 - 8 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .42
Hela offerkulten upprättades på
grund av folkets synd, okunnighet
och förvillelse. Det var således icke
ett bevis för att israeliterna voro
fromma, gudfruktiga och rättrogna,
utan ett vittnesbörd för motsatsen.
"Ty var och en överstepräst tages
bland människor och tillsättes för
människor i de ting, som röra Gud,
för att frambära gåvor och offer för
synder." Här säger aposteln, att
översteprästen tillsattes för att
frambära gåvor och offer för synder.
Således tillsattes han icke såsom
prydnadskrona på ett rent och härligt
folk utan såsom försvarare och
räddare för ett skuldbelastat och
vilse-rande folk.
Det är visseligen sant,, att icke
någon av prästerna efter hans sätt
kunde i verkligheten taga bort synderna
med de offer, som de framburo. Men
bakom översteprästen efter Arons
sätt stod översteprästen efter
Mel-kisedeles sätt, och han tog bort
synderna. Därför hade prästerna efter
Arons sätt stor betydelse såsom
förebild. De voro icke endast "en
påminnelse om synder" (Ebr. 10: 3)
utan ock ett kraftigt vittnesbörd om
försoning och förlåtelse. Se, bland
annat, 3 Mos. 4 och 5 kap.
Översteprästen insattes i de ting,
som röra Gud, för att frambära
gåvor och offer för synder, säger här
aposteln. — Synderna, så väl som
deras försoning genom gåvor och offer,
höra således till de ting som röra
Gud.
Det är icke behagligt för de stolta
adamsbarnen, att de måste vara
beroende av Gud och ansvariga inför
honom. Människan är så ond, att
hon vill icke vara beroende ock icke
heller skyldig någon räkenskap för
sitt liv varken inför Gud eller
människor. Hennes egen vilja är hennes
levnadslag. Redan det lilla barnet
kan förargas och skrika sig fördärvat
i raseri över att det icke får göra,
vad det vill. Det kan vara sin faders
rakkniv, som barnet vill ha och
förargas över att det icke får den. i
detta fall förstår varje äldre person,
att det är deras plikt att vaka över,
det barnet icke genom sitt skrik
bringar sin vilja till seger, emedan
barnet då komme att fördärva sig. Detta
exempel är så enkelt, att alla kunna
fatta det. Men antingen man är
yngre, eller äldre, så är benägenheten
att följa sin egen vilja alltid
densamma och alltid lika farlig. Det
dröjer vanligtvis icke många år,
förrän barnet går sin egen väg och
drömmer om lycka, under det att det
åsamkar sig både timlig och evig olycka.
Man kan få höra sådana fräcka
uttryck från lastens trälar: "Det rör
ingen, vad jag gör; jag gör, vad jag
behagar." (Forts.)
C"SSS3
Barnet och predikanten.
År 1672, vid tiden för
religionsför-följerna under Carl den andre i
England, då det var
"nonkonformister-na" — de, som icke höllo sig till den
engelska högkyrkan — på det
strängaste förbjudet att predika ens i sina
egna hus, levde i Croglin i provinsen
Cumberland en gammal prästman
vid namn John Rogers. Han var en
puritan av den gamla stammen, full
av tro och nit för sin Herres sak, och
hade gjort sig känd och kär för
många hjärtan genom sin levande
predikan av det rena evangelium och
för den kärlek, trons dyra frukt, som
fått intaga hela hans väsende och
bevisades mot dem, med vilka han kom
i beröring. Med oförtröttat nit hade
han en lång följd av år arbetat inom
sin församling och särskilt bland de
fattiga gruvarbetarna i trakten med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
