Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7 - 15 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.51
Det är alltså icke vi, sora skola
förhärligas eller vinna salighet
genom att bära frukt. Nej, alla
trogna äro i Guds kosthåll. De leva
»ch hava sin utkomst till salighet
i sin Frälsares liv och gemenskap.
C550
Är icke denna en brand,
ryckt ur elden?
En tysk prästfru och två av hennes
söner gingo landsvägen bortåt. Det var i
slutet av juli och mycket varmt, varför
de båda små gingo och käxade på
mt-dern, att hon skulle giva dem något att
dricka.
Då. de gingo så, kommo de i närheten
av ett vackert litet hus, framför vilket
stod ett stort nötträd. Utanför dörren
satt en gamaml man i bergsmansdräkt.
Han hade ett ärevördigt ansikte, vari
lästes gudsfruktan. Håret var snövitt
och gestalten böjd.
"Mina små gossar äro så törstiga",
sade prästfrun. "Ni kunde väl icke
skaffa oss litet att dricka?"
"Jo", svarade den gamle, "jag har söt
getmjölk och gott vatten".
Under det den gamle gick till källan för
att hämta vatten ,sågo de främmande sig
omkring i huset. På en vägg i
dagligstugan hängde "Fader vår" inom ram,
på en annan vägg hängde blankpolerade
bergsmansverktyg och några jaktredskap.
Likaledes funnos där ock mänga vackra
stenar och andra märkvärdigheter, som
hämtats upp från bergen
"Barn", sade modern, se över dörren
är skrivet: "Är icke denne en brand,
rycjvt ur elden"? Där borta pä
långväggen stå samma ord, och här kunna vi
läsa dem inom glas och ram. "Detta har
säkert något att betyda, barn!"
Barnen voro mera intresserade av att
mannen kom med friskt vatten än av
inskrifterna. Men modern frågade den
gamle mannen, varför han anbragt detta
språk i sitt hus på så många ställen.
"Ja, det skall jag gärna tala om för
eder", svarade han, "det är en allvarlig
historia, bara den icke är för läng för
eder".
"Säg, att den icke är för lång,
mamma", viskade barnen och drogo henne i
kjolen.
Vi vilja nu höra historien så som den
gamle berättade den:
"I detta hus hava mina föräldrar- och.
farföräldrar bott, och det har alltid sett
likadant ut, utom det att nötträdet växt
upp på senare tiden. Jag kan nog säga,
att min släkt är hög adel, ty på hundra
år har ingen dött, utan att han varit ett
Guds barn. Far var bergsman liksom
farfar; han var fattig på jordiska
ägodelar, och förtjänsten var icke stor,
fastän han hade fyra söner och tre döttrar
att underhålla. Mor måste hushålla med
det lilla, som kunde fås, och bedja över
det, om det skulle räcka till. Men det
gick; ty far och mor höllo troget ihop.
Om sommaren gingo vi barfota. När
den äldstas sko blev för trång, så
sattesen hätta på, och så fick den gå i arv till
nummer två och tre. Så gick det också
med andra kläder. Mätta blevo vi också
alltid, ocli mor sade ofta, att hon
upplevat månget Guds under och hade aldrig
behövt bedja människor om hjälp.
Efterhand blevo flickorna så stora, att
de kunde komma ut och tjäna, och då
sönerna växte till, gingo vi med far i
berget; det var självklart, att vi skulle bliva
bergsmän. Detta arbete kan nog vara
förenat med faror, men det är roligt. Där
nere i jorden är det stilla och högtidligt
som i en kyrka.
Det var en vacker sommarmorgon, och
vi skulle gå ned till vårt arbete. Jag,
som var den yngste, hade även blivit
bergsman, och far var stolt över att
kunna draga ned med tre ståtliga söner.
Då vi skulle gå, kom mor och bad far
under tårar att icke gå ned; hon hade
hört ett underligt, underjordiskt dån
under natten. Vi skrattade åt mors
fruktan och menade, att den var ogrundad;
men mor bad och grät, så att far blev
allvarligt stämd. På många år hade
ingen olycka inträffat, och allt hade
gjorts för att förekomma en sådan. Nog
av, vi skildes från mor, som storgrät och
icke ville låta oss gå.
Vi hade en ganska lång väg, innan vi
kommo till stollen. Far var mycket
ord-karg och allvarlig. Dä vi stodo där,
innan arbetet började, och vi som vanligt
bådo tillsammans, kom en något
besynnerlig kvinna linkande; hon hölls för att
vara rubbad t.ill sina sinnen. Hon gjorde
den morgonen underliga grimaser och
ropade med en gnällande röst: "Berget
störtar in, berget störtar in"!
Några av bergsmännen skrattade,
andra bleknade. Far gick tyst bort till en
förnian, som stod i närheten, och sade
honom, att hans hustru också varit orolig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
