Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7 - 15 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .52
Då sände den gode mannen sakkunnigt
folk in i berget för att undersöka det.
Efter ett par timmars förlopp kommo de
tillbaka och anmälde, att ingenting
kunde märkas; allt var så lugnt det kunde
vara.
Vi gingo således med en glad hälsning
ned och voro snart i arbete på vår plats.
Plötsligt stannade far med sitt arbete
brinna klart; luften var mycket
för-skämd och kvävande, och det var icke
tänkbart, att vi skulle kunna bana oss
någon väg ut.
När olyckan skett, ropade vi nästan
alla på en gång: "Mor, mor, du sade det
ju!" Far bad så innerligt, och det gick
också mig, som icke tänkt så synnerligt
på Gud, till hjärtat. Så gav han sina
JZå/ktig år han.
Mäktig är lian, vår Gud i höjden
Allt av intet han skapat har.
Skåda solen på djupblå fästet,
nattens stjärnehär underbar!
Havets vågor han känner alla.
där i djupaste djup de svalla.
Mäktig är han, vår Gud i höjden.
Allt han här med sitt allmaktsord.
Varje vindfläkt hans pris må härå!
Vida vare hans ära spord!
Mäktig är han utöver alla.
han, som Fader jag stoft får kalla .
K. K—n
och lyssnade. "Gossar, vad är det?"
utbrast han. Blodet var nära att stelna i
våra ådror, ty det var, som om bergets
innandöme rört sig. "Kom, låtom oss
springa!" ropade far, men det var redan
för sent. Det hördes ètt förskräckligt
dån ,och hastigt som *>lixten följde en
instörtning. Där stodo vi — levande
begravna. Våra lampor hade slocknat av
lufttrycket. Vi tände en men bara en för
att .spara de andra. Men hon ville icke
order om mat och olja, så att vi skulle
kunna hålla ut så länge som möjligt.
"Ty", sade han, "våra kamrater skola
göra allt för att rädda oss. Jag vet, atr
jag icke med livet kommer ut härifrån,
men kanske I eller någon av eder."
Därpå lovade vi varandra högtidligt, att de
som blevo räddade skulle sörja för mor.
Timmarne gingo; de voro i vår grav
som evigheter. Äntligen stannade våra
ur: det var kl. 6 på morgonen. Vi hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
