Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7 - 15 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Djupt rörda mansröster svarade. "Gud
ske lov!" ropade några. "Hurra!"
ropade andra.
Nu arbetade de med förnyade krafter;
den sista skiljeväggen föll. Då sjönk jag
i en kamrats armar men under det han
sökte få i mig litet vin, svimmade ja"g.
Det hade gått fem dagar efter
instört-ningen. Man hade ögonblickligen börjat
arbeta för att rädda oss, men det gick
mycket långsamt, eftersom ständigt nya
ras skedde, och man måste mura inunder.
Äntligen hade de segrat, men endast jag
kom därifrån med livet.
När jag hämtat mig från min vanmakt,
låg jag på min säng. Mor hö’l mig i
handen och tackade Gud med hög röst,
när jag Slog upp ögonen. Men jag kunde
icke riktigt fatta vad som hänt. Då
hörde jag klockringning. "Vad är det?"
frågade jag. Under tårar och så
skonsamt som möjligt omtalade hon för mig
vad som skett, och att dessa klockor
ljödo över fars och brödernas gravar. Det
gick som ett svärd genom min själ.
"Mor", sade jag, "mor, jag är räddad som
en brand ryckt ur elden." Hon förstod
först icke riktigt_ vad jag menade mec
detta, men sedan märkte hon det. Det
var nu min lust att vara för henne en
trofast och tacksam son. Men hon fick
ont i bröstet och levde icke länge därefter.
Detta gjorde henne ont bara för min
skull: själv var hon ständigt uppfylld av
en stilla, salig hemlängtan. Detsamma
kom även över mig, änskönt jag var sa
ung.
Fjorton dagar därefter gick jag åter
ned i berget. Det kunde icke falla mig in
att välja ett annat kall än det, vari min
far levat. Jag blev gift — det var mor
så g’ad åt — och fick en hustru, som
var både efter Guds och hennes hjärta.
Men hon dog vid det första barnets
födelse, odh barnet dog även. Så var jag
äter allena och är även nu allena med
Gud och min hemlängtan. Jag gläder
mig åt allt gott och vackert på jorden,
men jag gläder mig än mera år den
dagen, da. jag skall återse alla de mina
inför Guds tron. Och nu vet ni ock,
varför jag skrivit pä sa många ställen i hiitt
hus de orden: "Är icke denne en bnnd,
ryckt ur elden?"
i
Den unge läkaren.
Forls.
"Är det verkligen så, sir Thomas? Jag
ser ingen fåra för handen. Gossen växer
fort, det är hela saken, men jag skall
genast kalla honom tillbaka. Lindsay, säg
herr Davie, att han icke dröjer ute,
emedan sir Thomas väntar honom. -— Se där
ha vi en välkommen gäst: unga
Meri-town!"
I samma ögonblick öppnades
slottsporten och en ung, ståtlig ryttare av några
och tjugu år visade sig på borggården.
Han hälsade förbindligt och frågade
strax: "Var är Davie? Han har väl,
som vanligt, stannat efter i skogen?"
"Nej, han är icke så långt borta",
återtog fadern med ett småleende, då Davie
närmade sig, missnöjd över det hastiga
tillbakakallandet. Vid åsynen av den
främmande ryttaren klarnade dock hans
uppsyn, och de båda unga skakade
hjärtligt varandras hand. "Kom in, Wilhelm,
och vila en stund",, yttrade greven, och
strax därpå inträdde gästen vid sidan av
fader och son i slottet, där grevinnan
Louise med förekommande artighet
hälsade dem.
Wilhelm Miretown och Mande
Dun-more voro av bådas föräldrar sedan
barndomen bestämda för varandra. Och
denna överenskommelse, i enlighet med
tidens sed, var ingen hemlighet varken för
de unga eller någon annan. Huru föga
poesi efter nutidens åskådning kunde
vila över en sådan förbindelse, kände de
båda kontrahenterna sig ingalunda
olyckliga, tvärt om hyste de aktning och
tillgivenhet för varandra, och ansågs det för
övrigt såsom en avgjord sak, att de för
livet skulle tillhöra varandra. Unga
Miretown frågade därför under samtalets
gång helt lugnt efter Maude, såsom efter
en person, vilken redan tillhörde honom.
Men mitt under sina frågor efter henne
avbröt han sig häftigt med utropet:
"Davie, vad fattas dig?" Gossen, som
blivit dödsblek, började nämligen vackla
och skulle hava fallit, om icke vännens
starka arm uppehållit honom.
"Å, det är ingenting", svarade han med
ansträngning. "Det är blott min sida,
som gör ont ■— och jag kan icke andas
rätt bra, men det går strax över."
Grevinnan steg upp och bad gossen
åtfölja sig till sir Thomas för att se, om
han icke kunde föreskriva något
läkemedel. Ehuru ovillig, följde Davie med, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
