Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7 - 15 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .53
dragit upp dem, då vi gingo ned, och nu
hade de stannat. Nu fanns ingen tid mer
för oss. Ingen förstår, hur vi kände det,
som icke prövat på detsamma.
Maten började ock taga slut, och nu
hade vi tänt den fjärde och sista lampan.
Då bad far, att han skulle få lägga sitt
huvud i mitt knä. Jag såg nu, att hans
svarta hår blivit snövitt. Han började
snart yra. Han talade ,som om ban
redan vore i himmelen och mötte mor där.
icke bekymrat mig om min eviga
frälsning. Men nu ropade jag till Gud om
förlåtelse för Jesu skull. Och han hörde.
Far hade snart kämpat ut. Han drog
ett par djupa andedrag och — var
förlossad. Vi började alla gråta, mera för
mors skull än för vår egen. Strax
därefter slocknade vår sista lampa. Icke
långt därefter dogo mina tvä bröder. Jag
var nu allena, och detta var
förskräckligt; likväl hade jag ett svagt hopp.
Ljuset i livets kväll.
Därpå ropade han: "Se där, se där, nu
kommer vår himmelske Fader och vill
själv avtorka tårarne av våra ögon!"
Äntligen bad han — allt i halvdvala —■
för var och en av oss. "Och min lille
Henrik, som ännu är borta från dig kär*.
Frälsare, o, ryck honom som cn brand
ur elden!"
Detta gick mig genom märg och ben.
Jag visste alltför väl, varför han talade
med Gud just om mig. Jag hade hittills
När jag ännu en gång bedit och jag
satt och tänkte på detta ord om en brand
ryckt ur elden, var det, som om jag hört
en häckning på en sten. Jag lyssnaae
och lyssnade — ja, det var så. Nu
uppbjöd jag mina sista krafter, tog min
hacka och gjorde ett slag i bergväggen.
Men jag kunde icke mer, så utmattad var
jag. Snart såg jag emellertid en liten
ljusstrimma. Jag ropade, så, högt jas
kunde, att jag levde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
