Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19 - 9 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151 BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.64
gången, vilken för honom var viss. Ett
nytt utbrott av förtvivlan, häftigare än
det förra, följde härpå. Fåfänga voro
makens alla försök att. intala henne tröst,
förgäves slösade Maude på henne all
dotterlig kärlek; endast näi- Davie lutade
sig över henne och sade: "Låten barnen
komma till mig och förmenen dem ick»
— moder, vill du hindra henne att gå
till Jesus — tycktes hon bliva något
lugnare. I detsamma viskade det döende
barnet: "Mamma — en — kyss, och
därefter utsträckande den lilla handen åt
Davie: "Jag älskar Jesus, Davie. Säg:
Låten barnen —"
Han upprepade långsamt det åsyftade
bibelspråket, och innan han hunnit till
slutet därav, hade den gode herden
hämtat sitt lilla lamm hem till det
himmelska fårahuset, och ännu en späd röst
blandade sin ton i lovsången av stora och
små inför Lammets tron.
Slaget hade kommit så oförberett, så
hastigt att det var nära att kräva ännu
ett offer. Grevinnan insjuknade i en
våldsam feber, vilken flera månader
kvarhöll henne på sjuksängen; det var
under det långsamma tillfrisknandet,
medan hon låg där hjälplös och svag på
sin soffa, som den främmande läkarens
ord ännu en gång fingo bliva till
välsignelse för en själ inom det gamla slottet.
Stilla och kärleksfullt sökte han vända
den sörjande moderns blickar till den
Frälsare, i vilkens famn hennes lilla.
Marie var lycklig för evigt. Han talade
icke om romerska kyrkans villfarelser,
han talade blott om Jesus, om hans liv
och död för syndare, om hans huldhet
mot de små barnen och hans glädje att
få samla dem i sina himmelska boningar.
Och modern lyssnade med begärlighet till
varje ord. ständigt längtande att höra
mer om en korsfäst, uppstånden,
levande och närvarande Frälsare, så olik den
hon varit van att tänka sig såsom ett
främmande väsende högt uppe i molnen.
’Småningom vände sig sorgen över det
saknade barnet i en annan sorg,
nämligen den, att hon så litet ä’skat denne
hulde Frälsare och så föga bekymrat sig om
hans vilja. Men även för en sorg av
denna art hade det gudomliga ordet
tröst, och åter och åter begärde hon att
få höra den lilla vers, som första, gången
slog henne med salig häpnad: "Däruti
består kärleken, icke det vi lvava älskat
Glid, men däruti att Han liaver älskat
oss och sänt sin Son till en försoning för
våra, synder:"
Vid styvmoderns sjuksäng lärde MauGe
att känna den böhmiske doktorn, liksom
han snart i den milda, tåliga
sjuksköterskan igenkände en lärjunge av Honom,
som var kommen att hela de sargade och
förbinda de förkrossade hjärtan.
Särskilt gladde det honom, att den
varmhjärtade unge Miretown i sin trolovade skulle
finna en vän, som med honom delade
samma tro.
En dag frågade Maude med kärlekens
oro, vad hopp man egentligen kunde
fästa vid Davies tillfrisknande. Läkaren
svarade med en uppriktighet, som alltid
utmärkte honom, att ynglingen under
gynnsamma förhållanden och utan
störande inflytelser möjligen kunde leva
flera år. men att en häftig sinnesrörelse
eller djup sorg med ens skulle utsläcka
den flämtande lågan. "Vi skola dock
hoppas, att Herren skonar honom från
erfarenheter av detta slag", tillade
doktorn i gladare ton.
"Ni själv är den person, som Davie
tyckes älska högst på jorden", återtog
Maude, "och om något ont träffade er,
skulle han känna det., såsom hade det
träffat honom själv. Jag ber er därför,
för hans skull så väl som för er egen,
tag er till vara för smygande fiender."
Obestämda rykten om hemliga
stämplingar mot den främande läkaren hade’
trängt till flickans öron, och hon
begagnade tillfället att inlägga en varning.
Crawer fattade genast betydelsen
därav och upprepade mera för sig själv, än
såsom svar på vad hon sagt: "Nu, Herre,
se till deras trug och giv din tjänare att
med all dristighet tala dina ord."
Maude kände sig i denna stund
förvissad, att missionären övervägt
bekostnin-gen och snarare skulle dö än förneka den
Herre, som köpt honom med sitt blod.
ELFTE KAPITLET.
t&ter igen hava några veckor förflutit.
Det är en klar och mild oktoberdag.
Maude har under några dagar varit pà
besök hos sin gamla farmor på slottet
Dowager ett par mil från Dunmore, och
sitter stillatigande vid sitt arbete
bredvid den något stela, gamla frun, då
denna plötsligt utbrister:»
"Maude, mitt barn, har du hört, att
Wilhelm Miretown återkommit från sin
beskicknig till hovet? JConungen har
uppehållit honom länge. Sedan i går
afton är han dock tillbaka, och jag gissar,
att han snart är här. Det är länge sedan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
