Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24 - 13 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNING-EN SENAPSKORNET
187
att besöka honom. Han gick fram
till gruvöppningen, lät hissa ned sig
i gruvschaktet i en korg och fann där
nere några karlar, som brukade
arbeta vid skenet av lyktor.
Han ibad att få bese gruvan. En
av männen visslade, och genast
kommo tre till fyra halvnakna, svarta
pojkar, som ville åtaga sig att föra
främlingen. Plötsligt störtade en av
dem fram och utstötte ett glädjerop:
’ ’Ack, har ni verkligen kommit hit ?"
ropade ban. "Så vänligt det var!
Jag hade aldrig kunnat tro, att ni
ville hälsa på mig, men nu vill jag
föra er omkring här nere."
Han fattade en lykta, sprang
förut och ropade till honom att följa
sig. Men boktryckaren menade, att
han vore icke van vid en sådan
underjordisk värld och kunde icke följa
honom så hastigt. Då tog gossen
hans hand odh ledde honom med den
största omsorg, lyste med sin lykta
på varje ojämnhet på marken och
förde honom så på slingrande gångar
till yttersta änden av ett schakt. Där
stannade han.
"’Nu måste ni försöka hoppa ner
här, käre lärare", sade han, och i
samma ögonblick hade både han själv
och hans lykta försvunnit i
öppningen. Läraren följde honom, oeh när
han såg sig omkring, märkte han,
att han befann sig i en slags
fyrkantig sal, i vilken stenblock voro
uppställda i en oregelbunden rad.
"Hit ville jag föra er, min herre",
sade gossen. "Hër stör oss ingen
människa, och jag har så mycket att
säga er, som jag inte kan säga, när
de andra barnen i söndagsskolan äro
närvarande. Men nu, när ni kommit
hit, måste jag tala om det. Ni sade
oss en gång, att vi böra göra gott mot
de människor, som vi ha omkring oss,
och säga ’dem ett ord om Frälsaren.
Jag förstod ju inte allt, vad ni sade.
och här kunde ingen hjälpa mig.
Men jag tänkte, att jag skulle
försöka, kanske lärde jag på samma
gång. Då frågade jag de andra
pojkarna här nere, om de ville komma
till mig, så sikulle jag försöka tala
om iför dem, vad jag hört i
söndagsskolan om Frälsaren. Och de
kommo verkligen. Då läste jag för dem
ur mitt nya testamente, förklarade
det så gott jag kunde, och sedan bad
jag med dem. Så uppmanade jag
dem att akta på den tid, dlå Herren
söker dem och giva sina hjärtan åt
honom."
Gossen berättade ännu mycket
mera, och lärarens hjärta klappade av
glädje och överraskning. När han
nu åter skulle klättra upp, höll
gossen honom fast vid armen. "Se dit
bort, käre lärare, där har vi vår
missionskassa", sade han, "när vi
samlas här till bön, lägger var och en
av oss in ett öre, om vi ha något!’’
Därvid visade han på ett hål i
väggen.
’ ’Men huru kan ni lägga edra
penningar in i ett öppet hål?" frågade
läraren. "Skall man inte taga dem
ifrån er?"
"Å, nej", menade gossen barnsligt,
"ingen tar de där penningarna, de
tillhöra Frälsaren. När hålet är
fullt, då taga vi fram slantarna,
räkna dem och taga dem med till
missionshuset, Vi ha gjort det en gång,
och då var det tolv kronor i
sparbössan. ’’
Boktryckaren vände tillbaka till
den övre världen, där Guds sol lyser,
och han prisade Gud, att
rättfärdighetens sol, som lyser mycket klarare
än dagens ljus, även sände sina
strålar ned i dessa mörka djup.
csa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
