Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26 - 27 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPBKOKJNET
203
mamma var hemma; då fick man
åtminstone mjölken varm och så
ny-kokt potatis. Varför skulle doktorn
ta henne till sjukhuset, och varför
lät Gud deras snälla mamma bli sjuk,
när han visste, att hon och Anders
inte hade någon, som såg efter dem
eller brydde sig om dem?
Men tanken på modern kom henne
också att skynda på både sig själv
och brodern. "Skynda dig och ät,
Anders, vi måste raska på, om vi
skola få komma in och träffa mamma
i dag."
Då knackade det på dörren. I
dörröppningen stod Sofi, handlandens
jungfru, och hon höll i handen en
tallrik plättar med sylt emellan. Det
var en hög till vart och ett av
barnen. Kanske hade Sofi fruktat, att
Anders eljes skulle taga brorslotten,
men just nu såg han inte vidare
företagsam ut, det var (bara ögonen, som
talade, och det var Elsa, som djupt
nigande tackade den vänliga
kokerskan.
’Men knappt hade denna hunnit
utom dörren, förr än det var liv och
fart i Anders.
"Det va’ pelle mums, du Elsa",
och utan att göra sig besvär att
använda gaffel, gjorde han ett kraftigt
ingrepp i den ena plätthögen.
"Tror du inte, att mamma skulle
tycka om plättar, Anders? Hon
talade ju om sist, att hon inte fick
någon annan mat än några skedar
havresoppa. ’’
Anders tog för säkerhets skull ett
nytt tag i plätthögen, innan han
svarade: "Ja, men de bli ju kalla vet
ja."
"Inte om vi gå med det samma",
sade Elsa, "och förresten smaka
kalla plättar med sylt emellan
nästan lika gott."
Men nu var Elsa på det klara med
sig själv, och beslutsamt sköt hon
plättallriken ifrån sig.
Anders hade nu bara två plättar
kvar, och med stor självövervinnelse
sade han: "Du får ta dem med, men
tänk du, om vi inte få ta dem in för
portvaktsfrun.’’
Ja, det visste nog Elsa, att det
kunde vara kinkigt nog, men varför
de voro så stygga och inte kunde
unna de stackars sjuka lite gott,
begrep hon inte.
’ ’Ja, det är nog bäst, att vi gömma
dem, så hon inte får tag i dem ■—
kanske kunna vi lägga dem i din
mössa.’’
"Ja, men om jag möter en fröken
eller en magister, så måste jag lyfta
på mössan", tyckte Anders, "då är
det bättre vi lägga dem i din, ty du
behöver bara niga.’’ Och därvid blev
det.
Om en liten stund voro de i väg.
Den röda toppmössan, som annars
brukade hänga så käckt ned på ena
sidan, stod i dag rätt upp, och
gravitetiskt och sakta, av fruktan för
att mössan skulle ta överbalansen,
tågade Elsa gatan framåt, under det
att Anders gjorde sina saltomortaler
runt omkring henne.
Snart stodo de inför den fruktade
portvakterskan.
"Känn!" sa’ Anders och räckte
opp armarna.
Men Elsa såg skuldmedveten ut,
och färgen kom och gick pä hennes
kinder. Kanske hade portvakterskan
ändå inte misstänkt något, om inte
just då ett par röda strimmor av
lingonsylten visat sig på Elsas
panna. Detta förrådde henne, och med
ett raskt tag var mössan lyftad av
hennes huvud och hemligheten
uppenbarad. Där lågo nu de rara
plät-Forts. å sid. 206.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
