Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26 - 27 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
tarna. Lingonsylten hade blött
igenom papperet, och Elsa, stackars
liten, darx-ade och snyftade under det
portvaktsfrun förtörnad mumlade om
illmariga barnungar, som trodde att
det skulle gå så lätt att lura henne.
"Vad står på här?" hördes en
manlig stämma fråga. Det var
själ-Ta doktorn, som kom och skulle gå ut.
"Åh, det var ’bara flickungen där,
som tänkte smuggla in plättar och
sylt åt sin mor, kan tänka."
Elsa vågade inte se upp, men när
doktorn vänligt klappade henne på
axeln och sade: "Var nu inte så
ledsen, kom med mig, så får jag höra,
hur det hänger ihop", snyftade hon
fram: "Mamma få—r bara ett par
ske—edar ha—avresoppa, och jag är
så rä—dd, att ma—a—amma är hung
—hung—hu—ungrig.’’
"Åh, kära du, så farligt är det väl
inte heller", sade doktorn. Och hur
han språkade med barnen, så dröjde
det inte länge, förr än han hade reda
på hela historien om plättarna.
"Och du tyckte, att det passade
att genast gå och ge bort plättarna,
som du själv fått. Vad tror du den
vänliga Sofi skulle tänka därom?"
Doktorn lät riktigt allvarsam.
"Jag åt opp alla mina utom två",
sade Anders. Det var ej fritt, utan
att han tänkte att doktorn skulle
säga: "Det var rätt, min gosse"; men
i stället fick han höra: "Det kan jag
just tro, din lille egoist. Det syns ju
• också på din syster, att hon är mycket
snällare, än du, men inte undrar jag
på, att frestelsen blev dig för stark,
det är inte alla da’r du blir bjuden
på plättar, kan jag tro."
"Neej då", suckade Anders.
Doktorn följde sedan med barnen
upp i salen till modern. Han hade
blivit så intresserad av dem.
Och när de kommo upp, hur lyste
ej den sjuka moderns ansikte av
glädje. Och så fick hon höra historien
om plättarna och hon smekte sina
små och sade: ’ ’Det gör mig lika gott
att höra detta, som om jag verkligen
fått plättarna, ja, ännu bättre, ty
dem hade jag ändå inte vågat äta."
"Ja, jag vet mamma", sade Elsa,,
"doktorn har talat om det."
När doktorn se ’n begav sig på
hem-Väg, hade han Elsa och Anders på
var sin sida om sig.
"Nå småttingar, vem är det nu,
som är hemma och väntar på er?"
"Inte väntar någon på oss inte.
Lina är ute på fabriken, och pappa
är ute och söker arbete på landet",
sade Anders.
"Ja, efter det är så, att ingen blir
orolig, om ni dröjer en stund, så kan
ni ju komma med upp till mig och se,
hur jag bor. Jag har också ett par
små rustibussar där hemma, och vem
vet, det är torsdag i dag, kanske osar
det plättar hemma hos mig också.’’
Denna doktorns aning besannades,
och när Elsa och Anders efter en
eftermiddag, som de sent skulle
glömma, begåvo sig på hemvägen, sade
Anders:
"Tänk, jag har ätit så mycket
plättar, att magen riktigt värker", och
därvid sken han av belåtenhet.
Ja, det var inte sista gången, som
barnen voro gäster i det vänliga
doktorshemmet, och åtminstone var
torsdag fingo de komma dit och äta
plättar.
Modern måste länge stanna på
sjukhuset, men när de nu gingo att
besöka henne, hängde Elsas mössa
käckt ner på ena örat, och hon var
inte rädd att då och då göra Anders
sällskap och ta ett hopp. Men ett
nytt namn hade hon fått på
sjukhuset, ty historien hade kommit ut, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
