Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29 - 18 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
dagspojken oeh hans vördade fru
moder att komma och spisa middag på
Järnafors i morgon. Välkomna,!"
Och så voro de borta.
Men när Lennart skulle sätta sina
blommor i vatten, fann han ett brev
i Sixtens bukett. Och när han
öppnade det, låg det tio tiokronor däri
jämte ett brev från herr Cederbom
själv med ett hjärtligt tack för
Lennarts goda hjälp med Sixtens läxor,
och därtill löfte om framtida små
tacksamhetsbrev av samma sort, om
han framdeles ville bistå hans son
i sina studier.
Nu var midsommarglädjen kommen
— och snart var en god middag
färdig. Det var länge sedan Lennart
såg en sådan glädje lysa ur mors
stora, mörka ögon. Och han tänkte
åter på 23:dje psalmens ord: "Män
bägare flödar över."
Betty.
esse
Befrielsen.
Forts.
Då hon först inträdde i stallet,
vände hästarne undrande på huvudet
och spetsade öronen, synbart
-förundrade över ett så sent besök, men
hennes egen ridhäst lugnade sig
genast, då hon uttalade hans namn och
smekande klappade honom. Utan
svårighet lyckades hon lösa och föra
honom ut på gården, där han snart
stod fullsadlad och i ordning. De få
nattvandrare, hon mötte på gatan,
sågo förvånade på henne, men ingen
sade något, och den sömniga
nattvakten öppnade utan vidare
invändning stadsporten, då hon tillropade
honom dagens lösen.
Då hon kommit ut på den ödsliga,
månbelysta vägen, där det ej syntes
eller hördes något liv, med undantag
av ljudet av en skällande hund från
någon avlägsen lantgård eller de
sömniga tonerna från klockan på ett
betande får, greps Constance av en
oemotståndlig fruktan. Hon hade
ej haft tid att tänka på något annat
än att så fort som möjligt komma i
väg, men nu framstod än en, än en
annan fasansfull tanke, för vilken
hon ofrivilligt bävade tillbaka.
Tänk, om hon där uppe bland
bergen förlorade vägen till Marias
hydda ! Det kunde mycket väl hända i
det förvillande månskenet, eller ock
kunde hästen snava på de olbanade
vägarne och störta ned med henne i
någon vid sidan gapande avgrund.
Huru många möjligheter till fara och
undergång funnos icke! Constance
bävade ett ögonblick tillbaka, därpå
såg hon åter upp mot den klarblå
himmelen, och i innerlig bön till Gud
försvann snart all fruktan och
ångest ; det var, som om längs de
skiftande månstrålarne en stilla viskning
glidit ned och tillsagt det oroliga
hjärtat: "Jag vill icke övergiva eller
lämna dig."
Tyst, vad var det? Det ljöd så
likt ott ångestskri, ett rop om hjälp
från någon, som var i nöd. Constance
höll hastigt in hästen, men log
ögonblicket därefter åt sin dåraktiga
rädsla, det var ju blott uvens skri, ett
skri, som fordom varit henne så
bekant, men vilket hon under de
senare åren alldeles förgätit, liknande
ljudet av tusende flyende fötter, men
vilket dock vid närmare eftertanke
endast måste hava kommit från
någon liten flod, som i vilt lopp rusade
ned för den branta bergväggen.
"Jag skall icke övergiva eller förgäta
dig", upprepade Constance för sig
själv. "Tack, käre Herre, jag vet,
att du icke skall det, och därför fruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
