Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34 - 22 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
de rum, han bebodde i det ruckliga
huset, varefter hon lämnade honom.
Så tillgragte han hela dagen utan
att höra en människostämma och med
ingen annan sysselsättning än att
tilllaga sin klena föda och såsom
särskild njutning, genomräkna de
penningeförråd, han slugt fördolt här
och där i huset, och vid vilkas åsyn
hans blickar tindrade av en sådan
förnöjelse, som annars aldrig låg i
hans drag.
En decemberdag, då den bitande
nordanvinden jagade de torra löven
upp i virvlar och drev människorna
att bättre tillkniäppa sina ytterplagg
och raskare skynda framåt, steg’ Lars
ut ur sitt hus, stängde det försiktigt
och begav sig i väg, stretande mot
den starka blåsten. Han hade låtit
elden släckas strax före 1 frukosten,
och som han skälvde av köld, tänkte
han ban nu gå sig varm och bespara
sig att ännu en gång göra upp eld,
ty det kostade för mycket. Dessutom
var han utan bröd och ämnade nu
hos bagaren köpa sig sådant.
Han började känna sig gammal —
mycket äldre än han behövt, om lian
försett sin kropp med tillräcklig
föda och styrkt sin själ med "livets
bröd". Han stödde sig nu tungt på
sin käpp och vacklade hit och dit för
den våldsamma vinden, som ibland
höll på att slå av honom hatten.
Då han med sin brödbulle under
armen lämnade bagarboden, började
det snöa, och då ban gått ett stycke,
tilltog snöyran så häftigt, att han
såg sig omkring efter någon stunds
skydd. En koja fanns i närheten,
han skyndande in i dess förstuga, där
han ställde sig tätt intill
kammardörren, vilken slöt så illa till, att han
kunde både höra och se, vad som
försiggick där innanför. Tvenne flickor
av omkring tio och tolv års ålder
sysslade vid spisen och samspråkade
på ett sådant allvarsamt, förståndigt
sätt, som om de varit gamla
människor. Deras små ansikten sågo så
bleka och tärda ut, att till och med
Lars’ hårda hjärta erfor en hastig
känsla av medömkan. Deras fader
* det kände han till — hade dött för
en månad sedan. Ingen brasa
flammade i spisen, där låg blott en liten
hög av aska, som de hindrade att helt
slockna ut genom att då och då
kasta dit en torr riskvist från ett litet
förråd av dylika, som de nyss före
snöstormen hämtat hem från skogen.
Lars kände något till detta armodets
■hem, han visste, att husfadern efter
ett strävsamt liv dukat under för
brist och ansträngningar — så
trodde han åtminstone. Men vad han
icke visste, icke trodde, det var, att de
voro rikare än han. De hade för
några år sedan blivit Guds barn
.jenom tron på Jesus Kristus och
uppe-höllos sedan i sina vedermödor,
stärkta av deras himmelske Faders kraft
och hans dyra löften. Den döende
mannen hade därför tryggt lämnat
sin sörjande hustru och barn i hans
hand, som lovat vara änkors och
fa-derlösas Gud. För sin egen del hade
han i dödens närhet kunnat
triumferande utbrista : "Du död, var är din
udd? Du helvete, var är din seger?
Gud vare tack, som giver oss segern
genom vår Herre, Jesus Kristus."
Hanna Karlsson fick efter
mannens död ej mycket ledighet att
överlämna sig åt sorgens ande. Hon
arbetade och strävade dagen igenom,
såsom mannen gjort, för att förtjäna
brödet för sig och de sina, bedjande
Herren giva, vad han fann för gott.
Så hade hon gjort även denna
morgon, innan hon gick till dagens
arbete. Som Lars nu stod där i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
