Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34 - 22 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTimiNlCHEN SENAPSKORNET
271
stugan och lyssnade, hördes den
yngsta av flickorna i jämrande ton
utbrista : "O, jag är så hungrig, Märta!’’
"Ja, stackars liten", yttrade
systern deltagande, " du har icke fått
mycket i dag. Men mor sade ju, att
hon säkert skulle få betalt i kväll, och
då skulle hon gå och köpa något åt
oss att äta.
"Men", invände den yngre, Jenny,
"det blir långt att vänta på. Huru
skola vi bära oss åt till dess?
-Tycker du inte, att det är förskräckligt
att ingenting hava att äta, Märta?
Ditt brödstycke i morse var mindre
än mitt, -och mor grät- ju, då hon gav
dig -det."
"Ja, jag är allt bra hungrig",
sade Märta, "och jag kan alls icke
begripa, huru det kommer sig,’ att det
står, som mor läste i bibeln i går
kväll: ’Ditt bröd skall bli dig -givet,
och om ditt vatten skall du vara
viss’; och vi hava ändå fått bara
vattnet. Det är icke mycket, då man
ingenting har att äta."
"Kanske Gud inte vet, att vi äro
hungriga", anmärkte Jenny.
"Åh, det vet han nog", svarade
Märta, "men ban kanske väntar på,
att vi skola be honom om mat. Jag
måste säga, att han ser väl efter oss,
då mor är borta, ty då det där gamla
trädet blåste omkull i går, var det
riktigt märkvärdigt, att det icke
föll alldeles rätt över taket och
krossade oss ihjäl. Jag tänker Gud
räckte ut sin hand och styrde det åt
annat håll. Och om han skötte om det
där, nog vill ban då väl ock styra om
mat åt oss. Jag vill säga dig, vad vi
skola göra, Jenny, vi skola falla på
knä och bedja Fader vår, och då vi
komma till: ’Giv oss i dag vårt
dagliga b-röd’, skola vi stanna och vänta,
tills vi få det."
Gamle Lars stod slagen av häpnad.
Han kände ju till den där bönen
sedan barndomen, men aldrig hade den
varit för honom det behövande
barnets hjärteutgjutelse för den
lyssnande Fadern, såsom ban i denna stund
såg, att den var för dessa små barn.
Orden: ’giv oss i dag vårt dagliga
bröd’, upprepades långsamt några
gånger, och så kunde Lars se de små
barnahuvudena böja sig i stilla
förbidan. Han förstod icke, varifrån
den hastiga känslan kom, som
upptinade hans hjärtas isande själviskhet
och i stället lät honom förnimma ett
för honom hittills okänt deltagande.
Ingenting -annat var att göra än att
lyda dess maning, -och i nästa
ögonblick blev dörren sakta öppnad och
brödbullen, som han haft under
armen, så varsamt inkastad, att den
just stannade vid sidan om de
knäbö-jande barnen. Jenny sprang upp
med ett glädjerop och grep efter
brödet med känslor, som man väl kan
tänka sig voro lika israeliternas, då
de uppsamlade det första mannat.
"Ack, Märta, det kom genast. Så
illa, att vi icke förr bådo. Men
trodde du verkligen, att Gud skulle
skicka det så här ?’’
"Jag hoppades, att han skulle giva
oss något, men jag var ändå icke
viss", sade Märta. "Men nu veta
vi, att han hör bön, Jenny, och jag
tror icke vi någonsin mer skola bli
ängsliga för någonting.
Vi äro glada -att kunna säga, att
denna vintermorgon blev en
vändpunkt i den arme, girige mannens
liv. Den skymt han i den fattiga
kojan sett av den levande tron hos
dessa små barn och av den store
Gudens hulda omsorg om sina barn, då
han nödgade honom, girigbuken, till
denna för honom så ovanliga
handling — allt detta gjorde ett djupt in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
