Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38 - 19 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
299
förlåtelse. På de fristunder, han
hade, kunde man finna honom
antingen knäböjande i bön om att
kunna hålla fast vid Jesus trots all
ondska, som omgav honom, eller
sökande tröst och kraft vid de dyrbara
ord, han läste i sin bibel.
’ ’Iiu, vad här är hett!’’ sade Tom,
då han steg in i den mö rika skansen.
"Vi få snart en riktig storm.
Kaptenen vill tala med dig Willie".
Gossen reste sig och gick till
dörren utan att säga ett ord.
"Hör på gosse", sade Tom, jag
vill dig intet ont; följ därför mitt
råd och gör, som kaptenen vill; han
tål inte motsägelser och giver aldrig
ett nytt tillfälle.
Så snart gossen kom upp på däck,
blevo hans händer på en vink av
kapten Jones bundna. Genom en
■port blev en planka förd ut över
vattnet, och Willie tvingades att gå
ut på den yttersta ändan av den och
väntade där skälvande sin dom.
"Nå gosse!" ropade kaptenen,
"jag hör, att du tycker om att
bedja ; men nu skall jag lära dig något
bättre. Säg nu efter, som jag
säger !’’
Och nu flödade en ström av eder
och förbannelser över kaptenens
läppar. Willie skälvde, då han
hörde detta, men utan att säga ett ord
ropade hans hjärta till Gud om
styrka och hjälp.
Kaptenen rasade och svor över att
en sådan pojke vågade trotsa
honom. Han drog fram en pistol ur
sitt bälte, spände hanen och ropade:
"Ännu en gång, gosse, säg dessa
ord, eljest skjuter jag dig som en
hund! Ett — två — tre —". En
bländande blixt skar genom luften,
följd av en dånande, bedövande
knall. Det blev ett ögonblick stilla
på skeppet.
’ ’Gud vare tack och lov, nu är du
utom all fara, gosse", sade Tom, i
det han upplyfte Willie, som nu
vaknade ur bedövningen, i sina armar.
Men blixten har splittrat skutan och
vi måste gå i båtarna,
I sin förvirring tänkte Willie1 icke
på något annat än, att han på något
underbart sätt undgått döden, och
han tackade Gud därför. Först när
han tillsamman med några andra
befann sig i båten, viskade han till
Tom: ’ ’Är kaptenen i den andra
båten?"
"Nej, samtidigt med att han sade
"tre", träffades han av blixten och
föll död ned. Håll dig fast i mig,
och om vi någonsin nå land, vill jag
börja att tänka, på Gud".
"Vänta inte till dess, Tom",.sade
Willie. "Se på det brinnande
skeppet och tänk på, vad Gud har räddat
oss ifrån. Vem vet, om vi få ännu
ett tillfälle?"
Då inträffade något oväntat.
Båten var full av råa, ogudaktiga
sjömän, men den hemska tilldragelsen
hade nedslagit deras mod, och då
Willie förstod huru modlösa de voro,
stämde han upp en gammal sång
med ljudlig röst. Han började
ensam, men innan han slutade sjöngo
alla med. Några av dem kunde inga
ord, men de sjöngo ändå.
’ ’Hurra, ett skepp, ohoj!’’ ropade
en av männen. "Det styr ned på
oss".
Och kort därefter voro de
upptagna på ett förbiseglande skepp.
’ ’Om vi inte hade sjungit, så hade
vi inte sett er", sade kaptenen, "vi
hörde er sjunga, innan vi sågo
båten".
"Tack, min gosse", sade Bill
Stokes och omfamnade Willie under
tårar.
□ssn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
