Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38 - 19 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
BARNTIDNINGEN SENAPBKORJNET
Fru Hislop ryste till och betäckte
sitt ansikte med handen.
"Vi förbanna icke hans mördare.
Jag tackar Gud, att han gav oss nåd
att lida under tystnad."
Den gamle grät, och hans åhörare
blandade sina tårar med hans.
Efter några ögonblick återtog han:
"Sedan dragonerna fullbordat sitt
dåd, drogo de bort. Vi begrovo vår
son där han stupat och återvände
hem för att i enslighet överlämna oss
åt vår sorg. Men snart trängde man
in, där vi dragit oss undan. Ett
annat band knektar, lika vilda som de
förra, bundo sina hästar vid vår dörr.
Vi gingo ut för att mottaga dem. De
påstodo sig ha fått underrättelse, att
vi hyst hos oss rebeller, inträngde i
vår bostad, och sedan de förstört allt
vad de funno där inne, stucko de med
flit eld på halmtaket. Snart stodo
alla byggnaderna i ljus låga. Från
en höjd i närheten sågo vi förödelsen.
Jag jämrade mig högt i min
själs-ångest: "Vi äro nu utan hem, utan
vänner!" Min hustru pekade, utan
att säga något, mot den blå
himmelen, och jag förstod rättvisan i
hennes tysta bestraffning. Vi hade ju
ännu ett hem och en fader i
himmelen. Länge vandrade vi sedan från
liem till hem; de fattiga räckte oss
sitt bröd till att stilla vår hunger,
och deras medlidande lättade våra
sorger. Till råga på mina lidanden
dog slutligen även min hustru. Hon
hade aldrig varit stark, och de hårda
prövningar, vi hade kallats att bära,
blevo henne övermäktiga, så att
hennes alltmer försvagade kroppshydda
slutligen dukade under i striden. I
vår kyrkogård ligger hon nu jordad.
Jag slog mig sedan ned i en liten
koja, avsides från andra
människoboningar, där jag framlevde mitt
ensliga liv, arbetande för mitt dagliga
bröd och under mina vilostunder
ruvade över mina smärtsamma
minnen från gamla dagar. Förföljelsen
rasade runt omkring mig; men jag
hoppades och anropade Gud, att mina
lidanden måtte vara ändade, och att
jag nu äntligen måtte lämnas i fred.
Men en söndagsmorgon inträngde
man i min koja. Utan förbarmande
drevo mig dragonerna ut på heden
— jag var således ännu en gång en
kringirrande flykting. Sedan dess
har jag måst fly för mitt liv, med
bostad i hålor ocli sökande skydd i
bergskrevor; förtvivlan har varit min
lott och hungern mitt enda sällskap
på vägen. Mången gång, då jag
tvingats att lämna mina gömställen för
att söka efter föda, har jag upptäckts
av kringströvande knektar och blivit
så ihärdigt jagad, att deras hästars
hovar trampat tor ven, varunder jag
legat dold. Men Gud beskyddade
mig, så att jag alltid undkom
oskadad. Brist och köld ha härjat min
gamla kropp, och jag känner, att
timmen för min förlossning ej mera
är avlägsen. Denna afton var jag
överväldigad av trötthet och hade
sjunkit ned på marken för att där
invänta döden. Känslan av min
övergivenhet fick makt med mig, och
jag gav uttryck åt min nöd i suckar
och ord. Denne Vänlige gosse" —•
han tryckte Andrew Hislops hand
— "kom att höra min klagan; han
uppmanade -mig att följa med honom
hem. I början tvekade jag, då jag
visste det gruvliga straff, som hotar
envar, som ger skydd åt de förföljda.
Men han envisades, och jag gav efter,
och jag kan nu eudast av allt mitt
hjärta tacka min Herre Gud, att han
sände denne vänlige unge man att
hugsvala mig i min nöd. I Herrens
hand vilar jag. Kristus är mitt liv,
och döden blir min vinning.’’
Ports.
Tryckt pä. Norrköpings Tidningars Tryckeri 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
