Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40 - 3 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
steerna på höjdpunkten av makt och
storfhet. De ägde icke mindre än trettio
tusen stridsvagnar, sex tusen ryttare och
fotfolk i >sådan mängd, att det sades:
De voro som sanden vid havsstranden.
Enaks ibarn utgjorde jättestammen ilbland
dem, och ansågs denna stam vara själva
rotstaimmen till detta foik. Av denna
stam var Goliat, den väldige kärn,pen,
som berdegossen David upptog .kampen
emot.
Vid tiden för vår berättelse hade den
Väldige filistehären framryckt ända till
Socko, som ligger två mil sydost om
Jerusalem. Vid den s. k. Bkdalen hade
de slagit läger och uppställt sin här gent
emot Israels barn, som voro lägrade på
andra sidan om samma dal. Konung
Saul hade beslutat att förbliva i
försvarsställning och invänta det fientliga an.
fallet. Men filistéerna gjorde sig ej
heller någon brådska med anfallet, icke
därför att de tvekade om segern, utan
därför att de ville till sin guds Dagons
ära göra nederlaget för Israel så
förkrossande som möjligt. Av samma
orsak var det de gåvo Israel förslaget
• om envigskamp mellan en ajv Sauls
kämpar och en av filistéernas. Vann
fili-steen, så skulle Israel sträcka vapen och
bliva filistéernas tjänare, men vann
israeliten, så skulle filistéerna vara Israels
tjänare. Och så viss var Goliat om
segern, att han hånade Israels här,
sägande: "Jag har i dag gjort Israels här
en skam. Skaflfen mig nu bit någon och
låt oss strida med varann. "Då Saul och
bela Israel höride dessa filistéernas ønd,
blevo de förfärade och fruktade sig
storligen."
Inför denne väldige kämpens ord
tvekade varje israelit. Och likväl hade de
den allra största anledning att iviara
modiga, ty filisteens hån gällde i första
hand Israels Gud. Konung Saul hade i
sitt hjärta för länge sedan avvikit från
Israels Gud. Och därför ikunde ban nu
icke tillägna sig Guds löften. Och
konungens modlöshet hade smittat bela
■hären, så att de under stum modlöshet
höllo till godo med den oomskurnas hån
och fräcka utmaning.
Så stod saken, då David kom ned til,
lägret för att besöka sina bröder på sir,
faders, Isaks, befallning. Då han kom
ned till lägret fick ban se den modlöshet,
som behärskade Israels bär. Med
förvåning ser ban att ingen enda rör sig
från sin iplats för att upptaga striden
mot den man, som så hånade Jehova,
Israels Gud. "Vad", säger han vid sig
själv, "bar då iden sista trosgnistan i
Israel utslocknat eller har (Herrens arm
Wivit förkortad, som en gång i Röda
havets vågor fördränkte Farao med alla
hans härar och resenärer. Han som pà
Mose bön besegrade den övermäktige
Amalek", och som genom Gideon med
hans trehundra kampar tvang Midians
tusenden att rymma fältet. Så tänkte
David på Herrens under i gångna tider,
och hans själ brann av nitälskan för
Herren Sebaots ära. Han vände sig
därför till konung Saul och sade
vördnadsfullt: "Ingen mans hjärta give sig
för den sakens skull. Din tjänare skall
gå bort och strida med den filistéen".
Detta förslag syntes Saul orimligt, och
han svarade David: "Du kan icke gå
bort emot denna filistéen och strida med
honom, ty du är en yngling, och han är
en stridsman från sin ungdom." Saul
räknar oavlåtligen med mänskliga
resurser, men David handlar i tron på
Herren, härskarornas Gud. Han tar
därför ånyo till orda och omtalar för Saul
de strider, han redan utkämpat med lejon
och björn, och tillägger: "Herren, som
frälste mig från dessa rovdjur, han
frälsar mig ock från denna filistéen. "Så
må nu denna oomskurna filisteen vara
såsom en av dessa."
Då Goliat ser herdegossen komma emot
sig och blir övertygad om, att det
verkligen var dennes allvar att upptaga strid
med honom, ändock han icke kunde
upptäcka några vapen i Davids hand, gick
Goliat emot honom företrädd av sin
va-pendragare. Redan på avstånd börjar
ban överösa David med smädelser, vilka
vittna om bittert hån och djupt förakt.
"Är jag då en hund", ropar han till
honom, "att du kommer emot mig med
käppar? Förbannad vare du av min Gud
Dagan! Kom hit till mig, jag skall giva
ditt kött åt fåglarna under himmelen och
åt djuren på marken." Men David, som
vet sig skyddad under den allsmäktiges
vingar, för vilkens ära han upptagit
kampen, svarar med största lugn och
visshet om utgången av striden: "Du
kommer till mig med svärd, spjut och
sköld, men jag kommer till dig i Herren,
Sebaots namn, Israels härs Gud, den du
har försmädat. Herren skall i denna
dag överlämna dig i min hand."–,—
"Så skola alla länder förnimma, att
Israel har en Gud. Och bela denna hop
skall förnimma, att det icke är genom
svärd och spjut som Herren giver seger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
