Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40 - 3 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN .SENAPSKORNET
315
ty striden är Herrens, och han skall giva
eder i vår hand."
Knappt har David hunnit uttala dessa
ord, förrän jätten med fällt spjut rycker
fram emot honom. Men lika hastigt hade
hans ungdomliga motståndare lagt en
kiselsten i slungan, som han med övad
och stark hand svänger, så att stenen med
stor hastighet susar fram genom luften
och träffar jättens panna. Den väldige
kämpen vacklar och faller till jorden.
Men David skyndar fram och fattar den
fallnes svärd och avhugger därmed den
fallnes huvud. När filistéerna såg, att
dleras förnämsta kämpe var fallen, flydde
de och hela Israel vann en härlig seger.
Det gives en mänigd andliga
motstycken till denna strid i Guds rikes historia.
Yi tänka först på den strid, som vår
Frälsare, Jesus Kristus, utkämpade, en
för alla. Om denna strid läsa vi i en av
de Mesisianska psalmerna: "Han, ärones
konung, stridde, och han, som satt
hemma, fick skifta bytet. Ja, hans seger vax
människosläktet seger. Han hade
utblot-tat sig själv och tagit på s,ig en tjänares
skepelse då han utförde striden mot
avgrundens Goliat och vann en evig
förlossning.
Vi kunna ock tänka på en Luther, som,
trots "ängsliga kammarlärdes" alla
betänkligheter .kastade av sig
världsvisdomens klumpiga rustning och utan alla
andra vapen än Guds ords slunga eller
Anders svärd, som är Guds ord, gick
emot och besegrade den romerske
jätten med alla hans spjut och lansar,
burna av tusenden trogna vapendragare.
Ja, denna berättelse vill lära oss att
fatta, tro och vidbliva, vad tänkespråket
innehåller: "Min hjälp kommer från
Herren, som har gjort himmel och jord."
A. E—m.
C5S3
Ett ord i sinom tid.
Inne på värdshuset Kronan var
det ljust och varmt. Visserligen
rådde där en förskräcklig lukt av
spritångor och tobaksrök, men
kunderna, som sutto i den stora
krog-salen, voro så vana därvid, att de
icke alls erforo något obehag.
Ett förskräckligt stim och oväsen
var där ock. Krögaren grälade med
en av sina gäster, som sista tiden
icke varit så noga med betalning,
samt hotade att köra ut honom.
Skarpa ord uttalades å ömse håll,
och det hade nära nog kommit till
handgemäng, om icke just i
detsamma några nya kunder kommit in,
sjungande och skrålande en gammal
bekant sång om frihet, i vilken
flertalet av de förut befintliga gästerna
instämde.
"Väl sjunget, mina vänner",
hördes en klar, välljudande stämma,
just som sången tystnade.
Alla vände sig om, och där stod
nu en högrest, välklädd främling,
som obemärkt kommit in med de
sist anlända.
’ ’I sjungen om frihet, vänner, men
det förundrar mig att höra denna
sång från edra läppar, ty I ären icke
fria utan slavar. Och värst av allt
är, att I själva hjälpen till att smida
edra bojor".
En storm av ovilja och missnöje
bröt lös. "Ut med honom! Vi vilja
icke ha något predikande här!"
ljöd det från allas munnar.
Men främlingen stod orubbligt
lugn. Det var något i hans sätt och
i hans blick, som avväpnade de
halv-rusiga sällarna.
"Lyssnen till mig en minut",
hördes åter hans stämma, då ett
ögonblicks lugn uppstod. "Det är
icke min mening att predika för er,
mina väner, jag vill endast berätta
er en sann historia.
För omkring fem år sedan var
där en man, som knappt gjorde
annat än drack. Han hade hederliga,
välbärgade föräldrar och hade
erhållit en god uppfostran, men varje
dag som gick drogs han av sina
kedjor — begäret efter starka drycker
— allt djupare ned i dyn. Från att
hava innehaft en aktad ställning i
(Forts, å sid. 317.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
