Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45 - 7 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET 358
"Det var väl bara lek det", sade
en pojke.
Då giek den förödmjukande
möjligheten upp för Arne, att det kanske
bara var på lek, som farbror Sven
brottades, och att han kanske-bara
låtsades falla omkull och bli slagen,
och Arne teg helt modfälld, för då
hade han ju ingenting att sturskas
över.
Allt fortfarande tjöt och skrek
Stig. Men just nu kom en ung flicka
och trängde sig fram genom
folkhopen.
’ ’Varför gråter du, min lilla vän ?’’
sade hon med med mycket mild röst
och torkade tårarna från Stigs
kinder.
"Vi skulle gå till farmor", sade
Arne, som med möda återhöll sina
egna tårar, ’ ’men det var ingen
hemma."
"Var bor ni då?" ■
"På landet, där spårvagnen
slutar."
"Var inte ledsna, små vänner, ni
kommer nog hem", sade hon mycket
vänligt. "Jag måste genast till
tåget. men där borta i hörnet står en
polis. Han kan nog hjälpa er
tillrätta!" Människorna lämnade rum
för henne, och hon skyndade med
gossarna till polisen.
Polisen lovade genast att ställa om
med barnen, och med en i var hand
promenerade han av med dem till
finkan, medan en mötande pojke ropade
med hög röst: "Nej, men har man
sett på sådana små tjuvar!"
När de kommo in på poliskontoret,
började man förhöra Arne om vad
de hette och var de bodde, och Arne
kunde göra reda för. sis så pass, att
det kunde telefoneras till deras hem.
Under tiden var Stig i det yttre
rummet, där ett par poliser sutto och
väntade på avlösning. De skulle
förstås göra sig vänliga mot den stackars
gossen, som ännu snyftade.
"Vad heter du, min lilla vän?"
sade den ena.
"Tig", sade Stig mellan
snyftningarna.
"Jo, ohövliga kan di vara", sade
mannen.
"Kan du inte svara hövligt på en
hövlig fråga?" sade den andre.
"Det är väl ingen skam att säga, vad
man heter."
Men Stig såg upp på honom med
oskyldiga och förvånade ögon och
ropade, allt vad hans lungor förmådde:
"Tig!!!"
"Du skulle allt ha dig en sittopp
för det där, du, om du inte vore så’
liten."
Men i detsamma kom Arne in.
’ ’Jo, du har allt en artig bror, du;
han skriker "tig", när man talar till
honom och vänligt frågar, vad lian
heter."
"Han heter Stig", sade Arne,
’ ’men han kan inte säga s.’’
"Nå, det var en annan sak", sade
mannen och skrattade. "I så fall
får man väl förlåta honom.’’
Men hemma hade det varit en stor
uppståndelse. Där söktes och
letades ’ i trädgård och park, och när
mamma snart efter försvinnandet
kom hem, sprungo alla som yra höns
på landsvägen och skogsbackarna.
Mor blev förskräckt, Det söktes likt
och olikt. "Gode Gud, bevara mina
gossar och låt mig finna dem", bad
det ängsliga modershjärtat. Och
Herren hörde snart.
Alla voro ute och sökte, varför det
första telefonbndet ej hördes. Men
andra gången en halvtimme senare,
då hördes det, för det ringde, som om
hela Stockholm stått i lågor, och
mamma kastade genast på sig hatt
och kappa och begav sig
halvspringande till spårvagnen.
När hon andfådd och ivrig kom
till poliskontoret, fann hon Stig
sovande på en bänk med en konstapel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
