Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46 - 14 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET
363
Naturligtvis var glädjen stor i
familjen. Gud hade hört vår bön och uppfyllt
Georgs önskan. Men i samma mån som
hälsan återvände, förjagades de
allvarliga tankar, som trängt sig på honom
under sjukdomen. Han hade fruktat för
att d’ö utan sin Frälsare, men när han
nu skulle börja leva igen, fruktade han
icke för att leva utan honom. Nog var
’han tacksam för det som hänt honom
under hans sjukdom, men han ville helst
slippa höra talas om det högtidliga
ögonblick, då han, stående på tröskeln till
evigheten, bett Gud om ännu ett tillfälle.
Då han "blivit frisk, började han åter
sitt gamla lättsinniga liv och beslöt mot
sin mors vilja att gå till sjöss.
Ännu en gång försökte jag nå hans
(hjärta och väcka hans -samvete.
"IDu vill alltså gå till sjöss utan Gud
och utan din mors samtycke? Tag dig
i akt, Gud låter icke gäcka sig!"
"Ä", sade han-, "därför har jag ju inte
släppt tanken på att bli en kristen. Men
först vill jag -ha mig en hyra. När jag
toommar hem, skola vi tala om saken
igen."
Därpå tryckte han leende min hand,
och vi skildes åt. Kort därefter reste
han.
Några få dagar senare fick hans mor
ett brev, men inte med sonens handstil.
Det var ’kaptenens på skeppet, som Georg
hade seglat med. Han skrev, att denne
gått överbord i en storm i Biskajaviken,
utan att man kunnat göra niågot för att
rädda honom.
iSå var hans sista tilllfälle att gripa
frälsningen föribi för alltid. Alldeles
säkert -hade han tänkt att förr eller senare
bli -en krislen, men nu —?
Gud låter iöke gäoka sig.
Det hotande regnet.
H. P. Börresen, santalsmissionens
grundläggare, höll en gång ett
mis-sionsmöte på Jyllands västkust.
Mötet skulle äga rum hos en
hemmansägare i en lada, men den visade sig
vara allt för liten. Så måste hela
skaran ut på gårdsplatsen, och
Börresen fick en vagn till talarestol. Det
var ostadigt väder på höstsidan och
den ena regnbyn efter den andra kom
drivande. Då Börresen kommit upp
på vagnen blottade han sitt huvud
till bön: "Käre Fader", sade han,
"du ser, att vi äro många samlade
här- Och det gäller dig och din
rikssak. Nu bedja vi dig, att du måtte
ge oss uppehållsväder, så länge
mötet varar. Ja, Fader, ge oss gott
väder, och låt icke regnet störa oss!"
Där stod två präster bland
åhörarne. Den ene sade: "Han talar bra
dristigt!" Han tänkte: "Om det
nu i alla fall kommer en regnby!"
Och han tillade: "Så skulle jag
aldrig våga bedja." Den andre
svarade: "Nej, kanske jag inte heller
vågade det. Men han tycktes känna
Gud bättre."
Intet regn föll, så länge mötet
varade. Guds Ande var nära, och
många av åhörarna fingo ett stygn
i sitt hjärta.
cs-n
SHitintills — härefter.
"Ända hittills Herren hulpit."
Är ej detta borgen, säg,
att hans löften skola gälla
ock för obefarad väg?
Han har hulpit — han skall hjälpa,
följa, hägna ömt alltfort,
bäm, hela och förlåta
som han alla dagar gjort.
Blicka därför tröstligt uppåt,
emot Herrens berg och hus!
Visst är tiden mörk och dyster,
högt går vågens vilda brus.
Ljuvligt dock för Herrens vänner
tindrar löftets stjärnehär.
Trygg är den, hur allt sig vänder,
som i Kristus funnen är.
K. K—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
