Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46 - 14 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
BARNTIDNINGEN SEJNABSKOBiNTHT
ETT SKINANDE LJUS.
Drag ur Tollstadie verksamhet.
Ett klart brinnande och skinande bloss
i tidens andliga mörker var Erik
Tollstadius. Redan vid sin prästvigning år
1719 hade han kommit till insikt om synd
och nåd, och såsom pastorsadjunkt
började han predika i Andens och kraftens
överbevisning. Till en början gick allt
i lugn och ro, men så hade man vid en
offentlig gudstjänst i huvudstaden under
ständernas närvaro smädat den sanna
gudaktigheten, sådan den nu gestaltat
sig här i norden. Tollstadius, som var
en man med Luthers tro och ande, kunde
härvid icke tiga och låta sig i sitt
samvete genom Guds ord kallas "en tyst
^und", varför han i en predikan i
Jakobs kyrka tillbakakastade lögnen och
besvarade smädelsens ord med
sanningens samt talade till försvar för
gudak-tighetens övande såväl ensikilt som i
fromma samkväm. Redan detta var på
den tiden något förskräckligt. Men han
gick ännu längre. Han tillade, att om
alla biskopar och lärare efter Guds ord
redligt gjorde sin plikt, skulle det stå
bätre till i landet både med kunskapen
om Gud och med levernet för Gud.
Nu blev det storm. Han blev kallad
inför Stockholms konsistorium för att
stå till ansvar. Lugn och förtröstande
på Gud gick han, sägande till sina
förtrogna: "Jag ger mig till spillo, allenast
Gud måtte bli ärad". Sedan man en lång
tid plågat honom med förhör och
skriftväxling måste man lämna honom i fred,
ty de andra riksstånden började få
ögonen öppna för prästernas hat. Emeller-
tid hade prästståndet inom sig beslutat,
att Tollstadius icke i något rikets stift
skulle vinna befordran. Men Herren var
med sitt trogna vittne och kom deras
beslut på skam. Vid sidan av sin
adjunktsbefattning hade han varit huspredikant
i greve Karl Gyllenstjärnas hem, och då
greven dog, blev Tollstadius anmodad att
hålla liktalet. Detta skedde i
Riddarholmskyrkan i närvaro av konungen,
hovet och rikets församlade ständer —
ett svårt uppdrag. Fienderna sökte nu
bringa den hatade "läsareprästen" ur
fattningen. Knappt hade han kommit
upp på predikstolen och börjat sin
predikan, förrän församlingens klockare,
därtill lejd av sina förmän, ryckte honom
tvänne gånger i prästkappan. Herren
stod honom dock bi, så att han kunde
hålla en predikan så kraftig, att den
sedan på mångas begäran blev tryckt och
fick tjäna i fortsättningen.
Och nu, då Skeppsholms pastorat blev
ledigt, ledde Herren det så, att
Tollstadius, trots fiendernas motstånd, fick
platsen. Här började han nu en rikt
välsignad verksamhet. Folk kom av
nyfikenhet för att höra den man, som vågat en
sådan dust med allt, vad lärt och högt
och mäktigt var, och som under allt detta
icke blott fått behålla prästkappan utan
ock blivit befordrad. Kyrkan måste
byggas om, men ändå blev den för liten.
"Församlingen’säger en biograf,
"liknade den vid en eldsvåda. Men stilla och
mild tändes trons låga vid det ljus, som
utgick och brann vid ljudet av predikan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
