Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46 - 14 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET 366
vagnen, som väntade utanför, förbundos
hans ögon. Då de stannade vagnen,
fördes han in i en sal, där en stupstock och
bila voro till reds. Emedan han då var
mycket hatad frågade han: "Är det jag,
som här åsyftas?" "Nej", svarade
mannen, "men innanför detta rum är en
livdömd, som inom en timme skall
avrättas. Han har begärt att få tala vid er,
förrän han dör. Men om han säger er
sitt namn eller ni frågar honom efter
det, så skall även ni avrättas".
Tollstadius gick in och samtalade med
fången och hemfördes sedan på samma sätt
som han kommit. Vid närmare
besinning inför Gud, sökte han företräde inför
konung Fredrik, för vilken han angav
saken, men allt blev likväl insvept i
mörker. Utan tvivel gällde avrättningen en
man, ,som man ville undanrödja, emedan
han visste för mycket om Karl XII:s
dödssätt.
Fienderna gjorde allt för att nedsätta
Tollstadius och hans vänner, man
kallade dem "holmfolk", "heliga", "pietister",
men ju mer de förföljdes, desto mer
förökades de. Tollstadius blev anklagad för
villfarelse, men det kunde aldrig
bevisas. I sin fromma mildhet segrade han
över allt. Då han bevisat sin renhet från
Dippels läror, frågade konsistorium
honom: "Men Jakob Böhme läser ni
likväl?" "Ja’’, svarade Tollstadius, "men
jag finner honom fullt renlärig." "Ja",
invändes det, "men han var ju
skomakare?" "Det är ju sant", svarade
Tollstadius — "han gjorde trånga skor åt oss
präster, den skomakaren’’. Storm efter
storm gick över Tollstadius, men i
stället för att komma honom på fall, fingo
fienderna se honom stiga än högre.
Helt oförmodat kallades han till tredje
provpredikant i Jakobs och Johannes’
församlingar. Han strävade ej efter
platsen utan sade: "Vad vill jag med den
ära, som mig månd’ städs besvära?"
Men konung Fredrik ålade honom att
hålla sin provpredikan, vilket han
gjorde med påföljd, att han fick de flesta
rösterna. Men då konungen skulle
utnämna honom, vart även han rädd för
fienderna, helst som en annan sökande
hade större lärdomsmeriter och var 14 år
äldre än Tollstadius. Då beslutade
konungen att avgöra det genom
lott-kastning, och se, lotten föll på den
gud-fruktige mannen. Där fick han nu än
större fält och förblev till sin död. . Men
varken upphöjelse eller förföljelse kunde
störa honom i hans nit.
Huru den rörelse, som uppväckts 1
Stockholm genom Tollstadius, grep omkring
sig hos höga och låga, rika och fattiga,
framgår bland annat av följande
berättelser. En rik» affärsman sände en gång
sin äldste son till Stockholm för att
avsluta ett spannmålsköp. Sonen uträttade
sitt ärende. Men under sin vistelse i
huvudstaden gick han för att höra
Tollstadius, vilket grep honom så, att han skrev
till sin far och bad att få stanna längre
för att söka sin själs frälsning. Den
andre sonen sändes då med allvarlig
förmaning att föra den äldre hem. Båda
bröderna åhörde nu Tollstadii predikan och
— kvarstannade i staden. På samma
sätt gick det också, då den tredje sonen
ländes, varför fadern själv reste upp till
Stockholm för att söka de tre sönerna
ur den förföriske prästens våld. Fadern
sade, då han såg den förändring som
skett med hans gossar. ’’Nåväl, mina
barn, låtom oss nu följas åt att för sista
gången höra er präst. Jag vill lära
förstå er barnslighet." De följdes åt till
kyrkan. Och följden blev, att fadern
sålde sitt gods och flyttade in till stadeii
för att där med hela sitt hus söka
frälsning och sluta sig till de föraktade
pieti-sternas hop.
I en predikan över sjunde budet
förmanade Tollstadius de närvarande, som
visste sig hava orättfånget gods, att i
Jesu namn och för sin själs frid
återställa det till rätte ägaren. Om de ej kunde
göra det själva, ville han hjälpa dem
därmed och endast för Gud uppenbara
deras namn. Knappt hade han kommit
hem, förrän hans rum uppfylldes av
personer, som kommo för att återlämna än
det ena än det andra, som deras väckta
samveten förbjödo dem att behålla. I
fjorton dagar hade han fullt upp att göra
för att anteckna och återställa
orättfånget gods. Även konung Fredrik själv
blev en syndare i egna ögon då han hörde
Tollstadius predika. Gång efter annan
sände han efter den allvarlige
predikanten, och då han vid ett tillfälle skrittade
konungen till nattvardens begående och
kallade honom i all ödmjukhet "Ers
majestät", inföll Fredrik: "Säg icke så,
iitan säg i stället: Du store syndare!"
Och på sin dödsbädd avlade konungen
inför Tollstadius ett bestämt och härligt
vittnesbörd om sin Herre och Frälsare.
Men även de fattiga och sjuka sökte han
upp. Då han en söndag kom hem från
en predikan kände han i sin ande, att
någon av hans fattiga församlingsbor
var sjuk och i nöd. Han befallde, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
