- Project Runeberg -  Barntidningen Senapskornet / Årgång 10 - 1920 /
367

(1917-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46 - 14 Nov. - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET

367

hästen skuille spännas för och matförråd
medtagas. Då de satte sig i åkdonet,
frågade drängen, vart de skulle fara. "Ja,
se det vet jag icke" .svarade Tollstadius,
"mana du bara på hästen och låt honom
gå vart han vill.’’ Och se, han
stannade vid ett hus långt ute på
Ladugårdslandet, och då man där frågade, visste
ingen om någon mer fattig än en gammal
kvinna, som förut bott i en av
vindskuporna, men som nu ej varit synlig på
länge.. Då gick Tollstadius själv upp och
knackade på och fann där en åldrig
kvinna, som under en månads tid lidit brist
på föda och vård. Han hade aldrig
träffat henne förr, fastän hon under 20 år
varit hans trogna åhörarinna. Hon
undfägnades nu rikligen, och de hade en
salig stund tillsammans.

Mer än en gång blev Tollstadius
indragen i mörkrets hemligheter. En dag
kallades han till en döende av hög börd.
När Tollstadius inträdde, sade den
förnäme mannen till honom: "Förlåt, herr
kyrkoherde, att jag besvärar, men i hela
världen finns ingen mer än ni, som jag
kan anlita, då det gäller min själs sista
åliggande, och jag kan ej dö i lugn och
med hopp om frid i en annan värld utan
att få avkasta den börda, som trycker
mig." Han berättade då, att han var
delaktig i Karl XII:s död, att hela hans
senare liv hade varit en hemlig
botövning och att han fått förvissning om
förlåtelse av Gud för Jesu Kristi skull, men
att det ännu levde utan samvete och
bättring en man, som var själva
drivhjulet i hela denna svarta anläggning. Nu
ålade han Tollstadius att gå till denne
med en hälsning och söka väcka hans
samvete. "Men huru skall jag vinna
inträde hos honom och förmå honom till
bekännelse?" invände kyrkoherden. "Det
är lätt", återtog den andre. "I hans
rustkammare hänger ännu det gevär,
som var Karl XII:s bane. Det ser ut så
och så. Tag det osaliga verktyget och
fixera honom, så skall hans samvete
vakna." Den fromme ädlingen dog. Och
Tollstadius befallde sig i Guds tand och
gick upp till den angivnes silott och blev
med ’glädje mottagen. Han blev bjuden
på middag och efter densamma, och
sedan han sett sig om i biblioteket, bad han
att få se rustkammaren. Ehuru mindre
gärna fick han tillåtelse. Ägaren följde
själv med. Här skulle utkämpas en strid
på liv och död. ’’Vad är detta för
gevär?" frågade Tollstadius, och den höge
herrn svarade med rödblossande ansikte:

"Det är gammalt skräp från mina
förfäder." Tollstadius fortsatte: "Måtte den
barmhärtige Guden förlåta honom, vars
hand genom detta vapen begått en så
osalig gärning." Mannen blev utom sig,
fattade sin värja, höjde den mot
Tollstadius bröst och röt: "Människa, säg, vad
ni vet, och hans namn, som sagt det,
eller ni dör på ögonblicket." "Det är
er bäste vän, som givit mig detta
uppdrag i dödens stund, på det att ni måtte
bekänna er synd och söka förlåtelse,
innan ni träder inför Guds domstol i en
annan värld", svarade kyrkoherden i all
saktmodighet Och mannen bröts ned
och bekände, så att släkten måste för att
hålla det dolt gömma honom undan på
hans gods. Många fräcka bespottare blevo
ock genom Tollstadius, denne Andens
man, brakta till syndanöd och
bekännelse.

I sin kärleksverksamhet bland de
fattiga gick han ofta så långt, att hans
maka tyckte det gick för långt. En dag,
då han satt och övervägde sitt
prediko-ämne, inträdde en tiggare. Han trodde
sig först ingenting hava att giva, men så
fick han syn på en plåt — den tidens
mynt — som låg avlagd, och räckte
tiggaren densamma. Frun anade oråd och
sprang in för att rädda sin slant, för
vilken steken till middagen skulle köpas.
Men det var för sent. ’’Hur skola vi
bära oss åt, då du kommer med gäster
från kyrkan?" frågade hon. "Låt oss
hoppas och tro på Gud", sade
kyrkoherden. Då inföll tjänsteflickan: "Så
säger kyrkoherden jämt till frun; men gå
på torget med tron, så får kyrkoherden
se, vad han får." Tollstadius log och
sade: "Ja, har du lust skall du få gå till
torget med min tro." Men knappt var
samtalet slut förrän det knackade på
köksdörren, och där stod en dräng hos
en slaktare med en hel kalv på axeln
såsom gåva till kyrkoherden.

Men en tid därefter voro de åter en dag
i bekymmer för hushållet. Då frågade
kyrkoherden sin tjänsteflicka om hon
icke nu ville gå till torget med hans
tro. Jo, det ville hon, men frågade, hur
hon skulle bära sig åt "Gå du bara, och
se, vad Gud gör!" svarade Tollstadius.
Då hon kom till torget, stötte hon först
på en norrlandsbonde vid ett fågellass.
’’Go, morron, jomfru", sade han. "Var
är jomfrun från?" — "Jag tjänar hos
kyrkoherden här i församlingen", blev
svaret. -— "Hos honom, som predikade
här i söndags?" — "Ja, hos honom." —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:20:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/senap/1920/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free