Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47 - 21 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET 374
kunde ju lika gärna sitta här på ett
trappsteg och vänta som gå vidare.
Gossen måste snart komma ut igen,
och hon skulle då genast kunna se
honom och han henne. Alltså satte
hon sig och väntade.
Fem minuter förgingo och åter
fem. Den lilla flickan visste till slut
ic-ke, huru länge hon väntat, men
ingen gosse hördes av. Då steg
Hanna upp och gick fram och
tillbaka och tittade uppåt alla husen,
men ingenstädes såg hon en skymt av
den lille glömske köparen, som aldrig
kom med pängarna.
Det blev sent, och stackars lilla
Hanna måste gå hem. Stora tårar
runnö utför hennes kinder, ty hon
skulle ju komma hem tomhänd-
Stackars lilla Hanna!
Sigfrid hade emellertid glad
sprungit uppför trappan och steg med
strålande ögon in i rummet, där pappa
och mamma, farbror Ernst och
systrarna sutto hos den sjuke Gerhard.
"Vad står på, Sigfrid", frågade
modern sin gosse, som höll korgen högt
i luften. "Gissa, vad det är,
Gerhard. Känner du inte?" Den sjuke
brodern rodnade av glädje och
överraskning. "Ack, det är smultron,
sådana sköna smultron!" Nu satW
Sigfrid korgen mellan broderns
magra händer.
"Så snäll du är, Sigfrid", sade
Gerhard sakta. Och när de andra
kommo närmare, tillade han: "Jag
längtade så mycket efrer smultron,
och jag tänkte — ack, snälla farbror
Ernst, bliv inte ledsen, men jag
tänkte» att farbror skulle ha med sig
några från skogen. Det sade jag åt
Sigfrid, och han" —
"Han mötte dem på gatan", inföll
Sigfrid skrattande, "och eftersom
jag fått så mycket pangar av farbror,
så köpte jag dem, och på det sättet är
det ändå egentligen farbror, du fått
dem av."
"Det var bra räknat, Sigfrid",
sade farbrodern leende och klappade
gossen på huvudet. "När Gerhard
blir frisk, skall jag taga er båda med
mig ut i skogen, och där skall ni få
plocka bär själva." Modern hade
emellertid lagt en del av bären på en
tallrik. "Kom och smaka på dem,
Sigfrid", bad Gerhard, "de äro
utmärkta." Men det ville Sigfrid
ej-"Jag tycker mycket mer om att se,
hur väl de smaka dig, än att äta av
dem själv."
Han satte sig hos brodern och såg
på, hur denne tog det ena bäret efter
det andra, och farbror Ernst
berättade historier för barnen, och nu
glömde Sigfrid alldeles bort vad han förut
hade glömt till hälvten, nämligen .att
hans blanka femtioöring ännu låg
kvar i sparbössan och att den lilla
flickan oroligt väntade på honom.
Ja, Sigfrid var en snäll och
varmhjärtad gosse, men han var mycket
glömsk, och detta är ett svårt fel, som
snart kan bli en svår synd.
Farbrodern var gången, barnen
hade lagt sig, mamma läste
aftonbönen med var och en särskilt. Då
hon kom till Sigfrid, kysste hon
honom med stör.re ömhet än vanligt och
sade: "Min älskade gosse, du har i
dag erfarit vad Herren Jesus säger:
’Saligare är giva än taga’. Glöm
aldrig det."
Sigfrid kände sig mycket lycklig —
men plötsligt blev han alldeles
förlamad av förskräckelse och ångest, och
hans hjärta klappade våldsamt. Han
hade ju glömt att betala den lilla
flickan för smultronen! Han for
upp i bädden, som träffad av ett
skott — vad skulle flickan tänka om
honom? Hon trodde kanske, att han
var en tjuv! Vid denna tanke steg
blodet honom i ansiktet, och han
rusade upp och sprang fram till
frns-tret. Allt var stilla på gatan, måien
lyste, så att han kunde se allting all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
