Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47 - 21 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET 375
deles tydligt, men ingen liten flicka
fanns där.
Sigfrid drog en suck, och hans
ögon fylldes av tårar. Huru
bedrövad han nu kände sig över sin
glömska, och den stackars lilla flickan
sedan — ja, vad skulle hon tro om
honom? Han tyckte, att månen
svarade i hennes ställe: "Du är- en
tjuv", och den runda, blanka månen
•tittade så allvarsamt på honom, att
han blev rädd och hastigt kröp ned i
sängen igen.
’Ack käre Gud, du vet ja, att jag
bara glömde det och visst inte ville
stjäla bären från den lilla flickan.
Förlåt mig, förlåt mig, så skall jag
aldrig glömma mer, och i morgon
skall jag leta efter flickan, till dess
jag hittar henne." Så bad Sigfrid
och kände sig sedan lugnare.
Kanske flickan skulle komma
tillbaka dagen därpå. Hon tänkte nog,
att han bara glömt henne, och så
behövde varken pappa eller mamma,
farbror Ernst eller syskonen få veta
något om den förargliga händelsen.
De hade alla i dag varit så glada och
vänliga emot honom, smekt honom
och berömt honom- Han ville icke,
att de skulle se på honom så där
strängt och allvarsamt, som månen
nyss hade gjort.
Sigfrid vände sig hastigt i bädden
och blundade hårt för att icke se det
klara månskenet. Men sömnen ville
ej infinna sig, tv den kommer ej
gärna till dem som hava ont samvete.
Och när Sigfrid äntligen somnat,
hade han svåra drömmar. Han tyckte,
att lilla Gerhard låg på soffan,
insvept i en filt, och hans ögon strålade,
medan han med sina magra fingrar
s:ack det ena bäret efter det andra i
munnen. Men o, fasa, plötsligt
började smultronen tala. "Ät oss ej,
lilla Gerhard", sade de, "ty vi äro
stulna, Sigfrid har stulit oss, Sigfrid
är en tjuv." Då drogo de små
fingrarna sig tillbaka, och Gerhards
ansikte blev sjycket sorgset. Nu kunde
han icke äta några smultron mer,
pappa och mamjna, Lina och Maja
och farbror Ernst, alla sågo på
Sigfrid och sågo så allvarsamma och
ledsna ut.
Sigfrid vaknade av
förskräckelse-Så väl, att det ej vara annat än en
dröm! Ännu visste ingen något om
saken utom han och den lilla flickan,
och henne skulle han nog få rätt på
och betala, innan någon finge veta
det- Kanske hon redan stod på
gatan.
Han sprang upp ur sängen liksom
kvällen förut och tittade ut genom
fönstret. Månen behövde han ej nu
vara rädd för, ty han sken ej längre,
men den lilla flickan fanns där ej
heller. Stackars Sigfrid, han klädde
sakta på sig, och sedan smög han sig
ned för trappan, han gick ut på
gatan ända fram till hörnet och ännu
längre bort, men den lilla flickan
syntes ej till, bara mjölkbudet kom
åkande, och bagarpojken var ute
med sina brödkorgar. Aldrig förr
hade Sigfrid varit ute på gatan så
tidigt. Tårarna stego upp i hans
ögon, men han höll dem tillbaka och
smög sig långsamt hem igen.
’ ’Nej se, varför är Sigfrid så tidigt
uppe och ute på gatan", sade deras
jungfru, som mötte honom på
trappan.
Men Sigfrid svarade ej och såg ner,
han som annars brukade se alla rakt
i ögonen. Han hade ont samvete.
Det var söndag. Aldrig hade han
upplevat ett sådan söndagsmorgon.
Alla sågo glada och belåtna ut,
pappa, mamma, Lina och Maja och
även den lilla sjuka Gerhard, endast
Sigfrid gjorde det icke. De andra
barnen gladde sig, när klockorna
började ringa, men han kunde ej vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
