Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52 - 26 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
• BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
trycka mig lika mycket som ett lielt
berg: Nej, kejsare!"
Julianus skummade av raseri. Han
befallde, att man skulle avkläda
’biskopen, bestryka bela hans kropp med
honung och binda honiom vid en stolpe,
så skulle getingarna sköta om resten.
Förgäves! Då solen gick upp nästa
morgon, hade Martin utandats sin sista
suck. Kejsaren drog bort; han hade sett
den tro, som övervinner världen.
Elins Julrosor.
Julen, kristenhetens stora högtid,
stod för dörren, och i alla hem
rustades, om än på olika sätt för dess
firande. Där rikedom och
njutningslystnad rådde, offrades stora summor
på själviskhetens altare, medan åter
igen en allvarligare uppfattning av
livet och dess förpliktelser
framkallade en varmare medkänsla för andra,
ett behov att dela med sig och sprida
glädje i glädjefattiga hem. Och
sålunda hände sig, att icke blott
tidningarna hade att omtala åtskilliga
summor, som lämnats till utdelning
bland de fattiga eller till kända
välgörenhetsinrättningar, utan att ock
många gåvor på enskild väg kommo
dessa till godo.
I en av huvudstadens
palatsbyggnader, högt uppe vid takåsen i en så
kallad vindskupa, bodde sedan några
år en ung flicka, som genom träget
arbete på en större syatelier
förtjänade sitt dagliga bröd. Hon hade
efter föräldrarnas död genom ärligt
arbete dragit sig fram utan att ligga
någon till last. Visst värkte ryggen,
och visst svedo ögonen, då hon efter
tolv timmars arbetsdag sent på
kvällen trevade sig upp för den sista,
mörka trappan; men hon klagade ej.
Tvärt om tackade hon Gud för hälsa
och krafter, arbetslust och mod, i en-
lighet med den vise konungens ord:
"Har Gud åt någon givit att vara
glad under sitt arbete, så är det en
Guds gåva" (Pred. 5: 18)-
Den fattiga flickans lilla kammare
bar i all sin anspråkslöshet prägeln
av en viss hemtrevnad. Över den
alltid väl uppbäddade sängen var ett
vitt täcke utbrett, på den lilla
furubyrån stodo några fotografier
framför spegeln, på bordet låg en bibel,
och på fönsterbrädan stodo ett par
väl vårdade krukväxter.
"Huru kan du ha tid med det där
skräpet", utbrast en kamrat, som en
söndagsafton sökte Elin, pekande på
krukorna. ’ ’Icke skulle det falla mig
in att ägna ett ögonblick åt några
blommor.’’
"Och jag kan icke undvara dem",
svarade Elin, "de fylla till en del
upp tomrummen i mitt liv. Och när
jag om kvällarna kommer hem från
mitt arbete, tycker jag alltid de nicka
så vänligt åt mig, liksom ville de
säga: ’Välkommen hem till oss igen 1
Vi ha längtat efter dig hela dagen’."
"Ja, du är olik oss andra", inföll
kamraten, "och både jag och de
andra flickorna undra ofta, varifrån du
får ditt solsken.’’
"Å, jag bor ju åt solsidan",
svarade Elin med ett egendomligt leende
och fortsatte, i det hon lade handen
på bibeln: "I den här boken finnes
solsken nog för hela världen."
Såsom vi redan i början sagt,
närmade sig julen, då Elin en morgon
med lika mycken undran som glädje
upptäckte ett par små knoppar på
sin enkla månadsros. Det var något
ovanligt för årstiden, men de soliga
dagarna under adventet kommo
knopparna att svälla, och det var med en
känsla av nästan moderlig ömhet,
som den ensamma flickan dag från
dag följde deras utveckling; och
huru trött hon än var efter dagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
