Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-Ja, som du vill då, lilla Dagmar, sade
friherrinnan till slut, men greps i detsamma af
det slags onödiga medlidande, som var henne
eget och hviskade med tårar i ögonen:
— Måtte du inte få så mycket att kämpa
emot i lifvet, som det ser ut.
— Åh, svarade Dagmar — jag är inte rädd.
— Du är så modig, lilla barn, du är så
modig, sade friherrinnan och nickade vänligt mot
Dagmar, i det hon trippade ut.
Litet senare uppenbarade sig Olivia med
en fruktskål, men Dagmar kom sig inte för att
ta någonting, och det gjorde hennes nåd rysligt
ledsen, alldeles gråtfärdig, berättade Olivia
morgonen därpå nästan som en förebråelse.
Nu var det Dagmars tur att bli medlidsam,
och vid frukostlofvet skyndade hon sig hem för
att få vara vänlig mot den beskedliga gumman,
innan någon mer hunnit från skolan.
Men i tamburdörren stod prostinnan
Tider-man, som tittat upp ett ögonblick till sin kära
Hilda Furukrona på hemvägen från torget och
de hade en del att säga hvarandra in i det sista.
Prostinnan tog hjärtligt afsked då och då, men
kom inte längre för det, fastän hela huset
väntade på henne därhemma. Dagmar hörde de
båda rösterna redan nere i gången och kände
igen prostinnan på den skånska brytningen och
de många interjektionerna af oefterhärmliga
Rönnerkrantzarnes stad. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
