Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själf t agna förmynderskap, som hon anade.
Aldrig blef en kvinna af andra kvinnor tilltrodd
att bära sin frihet och henne förnedrade folks
misstankar, men inte honom. Det var alltid
samma orättvisor i stort som smått, aldrig blefvo
man och kvinna jämlika. Emellanåt var Dagmar
färdig att hata begreppet »mannen» för allt detta,
och då brukade hon annars lugna sitt humör
och sin stolthet genom att ställa till gräl med
bröderna; här hade hon bara Gabben. Men hur
Dagmar funderade, var hon innerst öfvermodigt
säker, att något verkligt ondt kunde folk inte
hitta på om henne, och nog berodde denna
lef-nadsstarka själf känsla åtminstone till en del på
att hon var fars och mors dotter och att hon
hade alla sina käcka syskon, »som skulle kunna
gå i döden för henne» liksom hon för dem.
Efter en stund hörde Dagmar friherrinnans
knackning på sin dötr, hon kände så väl igen
den numera, tre små hastiga slag med yttersta
pekfingertoppen och så efter ett mellanrum tre
små slag en gång till. Friherrinan var som
vanligt nervös och bad Dagmar med sin allra lenaste
röst att följa med in till de andra. Hon hade just
satt fram litet frukt i förmaket och det vore så
ledsamt, så ledsamt, om någon saknades — nu
var det — i den lilla kretsen kring brickan.
Men Dagmar var halsstarrig och lät inte
öfver-tala sig: nu måste hon rätta skrifböcker och
sedan skulle hon genast krypa till kojs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
