Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturarfvet från faders och moders släkt
hade hos Gabben blifvit den litterära drift, som
nu vunnit litskraft, då verkligheten, hur futtig
och ändamålslös den än syntes vara, fick beröra
honom utan förmedling. Han skref också, och
ämnet tycktes honom mäktigt. Det var en
symbolisk dikt om människoandens alltid till sist
krossade sträfvan mot ljuset och Ikaros hette
den naturligtvis. Han sammanförde det gifna
motivet med andra myter och svindlade själf
inför sin vidtfamnande plan att i en högstämd
sagas form omsmälta allt hvad han läst och
trodde sig veta om lifvet. Daidalos blef det
jordbundna uppfinnaregeniet, som i medvetande om
sin öfverlägsenhet och styrka fordrar att hyllas
som härskare, Minos personifikationen af den
tunga, sega samhällsmakten, som efter alla
om-hvälfningar, stort sedt, återtager sin obrutna,
ödesbestämda form. Ikaros skulle vara
drömmaren med hågen spänd mot det omöjliga och
mellan honom och Ariadne indiktade Gabriel
Åström sin egen förälskelse under dystra
aningar om Tesevs. Från berättelsens episka
underlag af en klangfull skimrande prosa skulle versen
stundom oemotståndligt bryta sig fram, och när
han nu för första gången tyckte sig på allvar
känna inspirationens heliga eld, trodde han
dikternas ungdomliga patos vara stor och äkta
konst. Om en annan varit skribenten, hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
