Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÅ LIFVET SLÅR.
Dagens sorg och nattens bäfvan,
rolös tanke sinnet jäkta.
Ej vi ana, hvad vi mäkta.
Askan af en slocknad sträfvan
gömmer frö till nya mål.
Det, vi lärde sanning kalla,
för den lögn, vi hata, viker.
Hoppet som en hägring sviker.
Ned i skärfvor gudar falla
för en andes mejselstål.
Tiden famnar våra öden
som, i hafvet släckta, stjärnor.
Girigt skapa mänskohjärnor
oss en lefnad bortom döden,
dit vår tankes skugga går.
Inga tårar låt oss skänka
åt de fröjder, som vi mista.
Det är endast band, som brista.
Låt oss trotsa. Det att tänka
ödet styr, när lifvet slår.
Det blef tyst, Gabriel var den, som talade
först:
— Tror du mig om att bli skald?
— Jag hoppas det. — Bengt steg upp och
hans skugga syntes mot fönsterna. — Jag skref
ju själf sådant förr .... minns bara en rad af
min sista dikt, men den hör ju också tillsamman
med »min fixa idé»:
»... förr var det världen, nu vår vrå af jorden».
Gabriel tyckte sig se hans själf ironiska löje,
och Bengt fortsatte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
