Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Gamle Barken“, som han sedan åratal tillbaka
benämndes af alla menniskor, var ett inventarium, tillhörande huset
Vibert med lif och själ; ett gammalt original i snäfva svarta
kläder och urmodig hög hatt, trogen som en gårdvar och
punktlig som ett urverk. För honom tycktes lifvet blott ha ett
ändamål — arbetet, och det enda föremål, som intresserade honom,
var hans gamla silfverrofva, hvilken osviklig såsom mannen sjelf
angaf timme och minut för honom. Sittande på sin höga
kontorsstol med pennan bakom örat, nedlutad öfver de stora böckerna,
var hans ansigte såsom hugget i sten eller gjutet i brons, så
orörligt och nästan uttryckslöst föreföll det. Men när Mathildas
sköna gestalt korsade hans väg, när hennes röda läppar strödde
skämtsamma ord öfver honom, då såg man att äfven detta
ansigte kunde få lif, och då strålade gamle Barkens små grå ögon
riktigt vackert.
Han höll ju så varmt af den unga flickan allt sedan hon
var ett litet jollrande barn, som på sitt eget lallande språk
begärde russin och karameller af „gamje Bakken“. Ännu rådde
samma goda förhållande emellan de två; Mathilda glömde aldrig
att med sin mjuka hvita hand lägga socker i Barkens thekopp
liksom i sin fars, en ynnest som gubben förstod att uppskatta
till sitt fulla värde, och när hon under sommaren någon gång
kom in till staden, förde hon alltid med sig en härligt doftande
blomsterskatt att ställas på gamle Barkens pulpet.
Ty trots sitt sträfva yttre var han en varm dyrkare af
Floras älskliga barn, och höll ett litet vackert orangeri framför
det enda fönstret i sitt lilla, öfver gården belägna rum, som han
bebott ända från den tid han såsom ung bodpojke först inträdde
i huset Viberts tjenst. Mathilda visste att gubben satte ett
ofantligt värde på blombuketten och derför blef den heller aldrig
glömd; det var hon sjelf som band ihop den och ordnade
blommorna, och alltid valdes de vackraste och mest sällsynta för att
fägna den gamle blomstervännens öga.
Der stodo de sedan, dessa ljufva doftande vittnen om
naturens härlighet, i det mörka kontorsrummet, der allting annat
såg så stelt och dött ut, ända från det dyrkfria kassaskåpet till
läderstolarne och de bruna kontoböckerna; det var en riktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
