Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
från detta uppträdande, ty märk hvad jag säger, publikens
oförnuftiga bifall skall snart göra honom till en dålig arbetare“.
»Men pappa“, invände Mathilda saktmodigt, „du är ju en
gynnare af alla konstnärliga sträfvanden, och utan motsägelse
spelade herr Werner såsom en verklig konstnär“.
„Bah“, brummade herr Vibert harmfullt, „inbilla dig bara
ej att jag ämnar uppmuntra mina egna bokhållare att begå
dumheter; en dilettant är icke mästare, och för resten“ — tillade
han i retad ton, „skall du få se hvad mitt arbete kommer att
lida på hans musikaliska krims-krams“. Den gamle köpmannen
skakade högdraget sitt hufvud, och öfver hans tunna läppar gled
det ett fult, hårdt drag, men Mathilda såg missnöjd ut i den
skumma aftonen.
När hon kom hem, gick hon, efter att hastigt hafva aftagit
ytterplaggen, genom den upplysta matsalen, der qvällsvarden stod
väntande, in i den mörka salongen, för att få vara ostörd med
alla de tusen tankar som hvirflade om i hennes hufvud. Der ute
hörde hon sin far skramla med knif och gaffel, under det han
högljudt försäkrade att en välstekt biff skulle smaka förträffligt
på den myckna musiken; gamle Barken skrattade sitt sträfva
entoniga skratt, som minst af allt kunde gälla för en
glädjeyttring, och nu hörde hon huru herr Vibert med skarp röst
frågade efter herr Werner.
»Inte hemma“, brummade han till svar på Barkens
enstafviga „nej“. „Kan väl tro att junkern kalasar med de öfriga
lätta fåglarne på stadskällaren, det är följden. Gå emellertid
Mari och se åt om han kommit medan vi ätit, och bed honom
genast komma hit“.
Mathildas vackra öfverläpp krökte sig trotsigt; var då den
unge mannen ett barn eller en slaf, att han så skulle behandlas;
aldrig hade hon sett sin far så orättvist uppretad mot någon.
Just i detta ögonblick öppnades dörren till salongen och
Bruno Werner gick med fasta steg derigenom, för att på tröskeln
till matsalen stanna med lugn upprätthållning.
„Herr Vibert har låtit kalla mig, hvarmed kan jag stöå till
tjenst“, frågade han artigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
