Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
ver bref i mitt rum; du Mathilda kan gå och säga att herr
baron önskar höra honom spela, hvarför han genast bör infinna
sig här“.
En flyktig rodnad jagade öfver den unga flickans kinder,
men utan att säga ett ord gick hon hastigt in i herr Viberts
skrifrum. Det upplystes blott matt af en med grön skärm
försedd lampa, och invid den satt Bruno Werner lutande sitt mörka
hufvud öfver ett halfskrifvet bref. Det låg ett bittert uttryck
öfver hans anlete, kanske föranledt af jemförelsen mellan det
muntra glammet, som från salongen trängde in till honom, och hans
eget trägna apetsåliggande. Att det var en uppenbar orättvisa,
ja nästan en personlig förolämpning, att herr Vibert just i dag
gifvit honom så mycket att göra, det kände Bruno; detta
tvångslif började bli outhärdligt, och inom honom mognade dag för
dag beslutet att i en icke aflägsen framtid afkasta dessa bojor.
Han ville blott ännu en tid vara lugn och se sig om, men sedan,
— just i detta ögonblick kom han händelsevis att blicka upp,
och se — der stod Mathilda i sin snöhvita drägt, och såg
liksom bedjande in i hans ögon. Han ryckte häftigt till och reste
sig upp.
„Herr Werner“, sade hon med sin låga, behagliga röst.
„min far önskade, frågade, om ni skulle vilja, om det icke gjorde
er ledsen att stiga in till oss i salongen?“
Hennes tveksamma ord, utsagda med den milda rösten och
på ett så intagande blygt sätt, föreföllo nästan rörande för den,
som anade att en ganska kall och bestämd tillsägelse egentligen
låg till grund för dem.
Genast frågade Bruno: „Känner fröken kanske orsaken,
hvarför herr Vibert önskar se mig?“
„Han trodde, han önskade — skulle ni icke vilja spela
för oss en smula“, hviskade den unga flickan.
Hon hade knäppt ihop sina händer och stod der så blid
och saktmodig, att ingen af gästerna derute skulle hafva anat,
att husets stolta värdiga unga värdinna engång kunde bära detta
uttryck öfver sitt väsen.
Bruno betraktade henne några sekunder full af varm
beundran; derpå svarade han gladt: „Jag skall hafva den äran
att komma genast“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
