Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Han var redan borta då Mathilda återkom från en liten
resa till en aflägsen slägting, men fru Streng hade att framföra
hans vördnadsfulla afskedshelsning, jemte hans uttryckta
förhoppning att få se henne åter under hösten, då han på kort tid
ämnade återvända till hemorten. Fru Streng berättade vidare om,
att den gamle baronen fattat ett varmt intresse för Bruno, och
att ett bref från honom påskyndat den unge mannens afresa.
Mathilda begrundade allt detta i sitt stilla sinne och var
litet sorgsen öfver att hon icke fått säga honom farväl, men när
hon något sednare fann instucken uti en bok, som hon lånat
honom, en hvit poppersremsa, på hvilken var skrifvet likasom
tillfälligtvis: „Auf Wiedersehen! B. W.“ lefde hoppet åter ljust i
hennes unga hjerta. Snart skulle ju också sommarens sköna
dagar vara förlidna, och ett kärt återseende vinkade i en icke
långt aflägsen framtid.
Hösten var kommen, träden ute på villan stodo klädda i
brokig färgprakt, georginerna glödde i den kyliga, dock ännu
skimrande höstsolen, men ännu dröjde Mathilda ute på landet,
njutande af de sista Septemberdagarnes obeskrifliga skönhet.
En varm och solfull dag var middagen redan förbi, då herr
Viberts lätta droschka körde upp till trappan; Mathilda stod på
verandan och nickade farväl åt sin far, som nu begaf sig in till
staden. Piskan smällde i luften, den vackra nötbruna hästen
spetsade öronen och ilade i nästa minut med vindens snabbhet
bort genom alléen. Den unga flickan följde länge med drömmande
blickar det bortskyndande åkdonet, der hon stod lutad mot
verandans prydliga gallerverk, kring hvilket slingerväxter yfvigt
virade sina rankor. Resedorna sände ännu till henne sin ljufva
doft från gårdsplanen, och långt öfver de fjerran höjderna drog
sig den lätta hvitaktiga solröken, som, i det den poetiskt och
mjukt omsluter hvarje del af landskapet, just utgör behaget af
en höstdag.
Mathilda såg tankfullt bort till det vida fjerran, allt var
så vänligt och ljust, och vändande sig mot ett af fönstren, som
vette ut åt verandan, ropade hon glädtigt åt den dervid sittande
fru Streng att hon ämnade sig ut på en skogspromenad.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
