Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
lemnande den täcka villan öfvergifven och med stängda
fönsterluckor.
Mathilda hade också verkligen skäl att nu se lifvet i grått,
ty just denna dag skulle Bruno hafva det fruktade samtalet med
hennes far; kanske hade han tillochmed redan haft det. Hon
bidade orolig och i spänd väntan att få veta utgången deraf,
men Bruno hördes alls icke af. Timme efter timme ilade bort,
dagen öfvergick till skymning och skymningen till afton, men
allt ännu erhöll hon intet svar på sitt hjertas bäfvande och
tysta frågor.
Vid aftonmåltiden sökte hon förgäfves att på sin fars
ansigte läsa om något ovanligt förefallit, men han var sig
fullkomligt lik. Slutligen, just då hon skulle gå till sängs, stack
trotjenarinnan Mari ett bref i hennes hand. Hon bröt hastigt upp
sigillet och ögnade igenom de få raderna, sedan blef hon sittande
liksom bedöfvad på sängkanten, medan fingrarne krampaktigt
slöto sig kring det lilla papperet.
Brefvet var naturligtvis från Bruno och innehöll blott dessa
ord: »„Allt är slut oss emellan, äfven för den aflägsnaste
framtid, det är din fars uttryckliga befallning, och han har på ett
fruktansvärdt tydligt sätt visat, att jag är dåraktig och förmäten.
Jag vet att detta är sannt, men min kärlek frestade mig så
hårdt. Försök att glömma mig, Mathilda, din far tror att du
kan det, och jag ber dig derom. Bruno“.
Småningom återkom den unga flickan från sin domning;
hon strök tillbaka det rika håret, som brände hennes tinningar,
och läste sedan ännu engång långsamt igenom Brunos bref.
Derpå gick hon till skrifbordet, tog en penna och tecknade raskt
på ett rosenfärgadt papper.
»Allt är visst icke slut oss emellan, jag kan icke glömma,
såsom min far tror, och i morgon, då han kommer för att fira
skymningsbrasan i förmaket, skall jag försöka hvad en dotters
bön förmår, — eljest blir det stål mot stål, du känner ännu
icke din Mathilda“.
Hon förseglade brefvet omsorgsfullt, släckte sedan lampan
och gick till sängs, för att sofva en lugn natt. Hon kunde ännu
sofva, och denna sömn gjorde henne godt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
