Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Nästa morgon blef Mari anförtrodd att föra det lilla
rosenröda kuvertet till dess rätta emottagare, och nu återstod för
Mathilda blott att med otålighet invänta skymningen. Hon tyckte
att timmarne aldrig gått så långsamt som denna dag, och då
hon minst ett dussin gånger framtagit och åter bortlagt sitt
arbete, blef hon trött och lät händerna sysslolösa hvila i famnen,
medan hon sjelf försjönk i drömmar. Engång kom dock den
efterlängtade stunden, elden flammade redan i den antika, med
rosiga ornamenter prydda kakelugnen, och lampan på
divanbordet upplyste det vackra, komfortabla rummet med dess mörka
mahognymöbel, dess körsbärsbruna gardiner och ovala, med
guldram försedda spegel. Det såg så fridfullt och hemtrefligt ut,
och ändå bäfvade derinne ett stackars hjerta; Mathilda nästan
darrade när hon hörde sin fars steg. Han försummade visst
aldrig att steka sitt äpple framför brasan i förmaket precist kl.
6 hvarje höst- och vinterqväll, det var en af hans oföränderliga
vanor, och just nu slog pendylen i salongen långsamt sex.
Mathilda kunde höra sitt hjerta slå, der hon satt till det
yttre lugn på den låga pallen vid sin fars gungstol.
Seså, nu trädde den gamle herrn äpplet på stekgaffeln, nu
stack han den försigtigt helt litet in på glöden, och — nu sjönk
han med ett belåtet leende ned i sin stol. Ögonblicket var inne,
nu måste hon tala.
»Pappa, älskade pappa“, började Mathilda sakta — „hvad
har du emot Bruno Werner?“
Herr Kristofers ansigte blef purpurrödt, och med vredgade
blickar svarade han skarpt: „Jag kan aldrig fördraga förmätne
slynglar, som vilja flyga högre än vingarne bära; också vill
jag se hvem som icke skulle kalla det oförskämdt att han,
min yngste bokhållare, vågade höja sina ögon till Kristofer
Viberts enda dotter. Bah! man kan bli rasande vid blotta
tanken derpå“.
»Ja, men pappa, Bruno är icke mer din underlydande,
utan en ung man med en stor framtid framför sig, och jag är
säker derpå, att han sagt sig vara villig att vänta på mig, tills
de lysande utsigterna realiseras. „Dumheter“, brummade den
gamle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
