Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
selns högtidliga ord, och ännu sednare samma afton skulle de
gå ombord på ångbåten, som skulle föra dem bort från
hemlandet.
Det var en ovanligt mörk qväll, men i herr Viberts salong
strålade det af ljus, ty den gamle herrn hade sin vanliga
Onsdagsemottagning. Han ville bevisa, att hans dotters olydnad
kom honom att söka glömma henne så fort som möjligt, och att
han icke ämnade låta störa sig i sina vanor, derför att hon just
i dag ernådde målet för sin dåraktiga sträfvan. Så kunde
endast en karakter, sådan som herr Kristofers, handla; Mathilda
hade bedragit honom på hans dyrbaraste förhoppning; det skulle
efter hans död icke mera finnas någon firma med det gamla
namnet, och denna tanke skulle kommit honom att krossa äfven
andra hinder än hans dotters hjerta.
Minnet af henne, som utgjort den skönaste prydnaden vid
dessa sammankomster, ville emellertid denna dag fördrifva all
glädje, men då värden höll så god min, måste de inbjudna
gästerna söka att följa hans exempel, och man skulle vid en flyktig
blick knappt kunnat ana, att detta hem i dag träffats af en stor
sorg — så präktigt, så leende och ljust såg allting ut. Endast
tjenarenes bleka, förgråtna ansigten talade ett annat språk, och
fru Streng låg sjuk af idel sorg.
Midt under festligheten derinne stannade plötsligt en vagn
utanför på den mörka gatan och en qvinlig gestalt hoppade derur;
det var Mathilda som kom att för sista gången taga farväl af
allt husfolket i sitt forna hem. Gamle Barken stod just vid
samma tid med händerna på ryggen i salongens bortersta hörn;
af en händelse, kanske instinktmessigt kom gubben då att blicka
framåt den långa filen af upplysta rum, och se, i det aflägsnaste
mötte hans öga en sällsam syn. Inom de gröna portièrerna
stod — Mathilda med de svarta flätorna kring sitt bleka ansigte;
långsamt, liksom drömmande betraktade hennes stora sällsamma
ögon det lysande sällskapet, som så gladt rörde sig i kronornas
glans, detta sällskap, der hon nu skulle varit en objuden gäst,
sedan höjde hon sin smala hvita hand och drog omsorgsfullt
gardinerna igen om sig, men gamle Barken sprang som i yrsel
genom salen och ropade gång på gång:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
