Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
svindlande ilar ned öfver klippornas branter, för att slutligen
efter tusen strider ljudlöst sjunka i hafvets famn.
Herr Kristofer tryckte Mathildas hand och hviskade: „Med
denna härliga musik har Bruno för alla tider intagit en
obestridlig plats i mitt hjerta“.
„Dyre fader!1“ Den unga qvinnans ögon skimrade i fuktig
glans, men ännu hade Bruno icke utvecklat hela makten af sin
förmåga, ännu skulle han spela den odödlige Mozarts skapelser
så, att man kände det han spelade dem lika mycket med själen
som med sin stråke. 1
Man jublade och applåderade ursinnigt, och slutligen fick
den allmänna förtjusningen luft i ett namn, som, först uttaladt af
en röst, sedan ljöd från allas läppar. „Violblomman!“ Movzarts
»Violblomma“! ropade man öfverljudt.
Professor Werner smålog åt tumultet dernere och fattade
sin stråke; genast herskade åter den andlösa tystnaden, och
enkelt, flärdlöst som fordom spelade han den lilla sången, så att
hvarje hjerta bäfvade af sällhet dervid. Glömda minnen döko
fram igen, ungdomsdrömmar och kärleksfröjder fingo nytt lif vid
dessa gripande och dock så okonstlade toner, man kände
ovilkorligt en sällsam dragningskraft till mannen, hvars stråke kunde
framlocka dem, och det var som om han i dem skänkt hvar och
en af de lyssnande någonting högre, en flägt af öfverjordiskt lif,
en genklang af englachörernas harmonier.
Bruno Werner hade icke blifvit en verldsberyktad
konstnär, men det var som Mathilda sade, — han spelade hänförande
väl, och ägde den dyrbara gåfvan att göra sin musik förstådd
äfven af hvardagsmenniskorna och de olärda, öfver hvars
prosaiska stig hans toner strödde poesins evigt doftande blommor.
Då koncerten var slut trängdes alla omkring den unge
professorn och hans fru, för att skaka hand med och välkomna
dem; gamle herr Kristofer lyckönskade man enthusiastiskt till
att hafva en sådan måg, och detta fägnade honom obeskrifligt.
När de åter voro hemma, förde fru Streng Mathilda genast
in i det rum, som alltid burit hennes namn, och se, i den mjuka
bädden, öfverhöljd med ett rosenfärgadt täcke, låg lilla Florence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
