Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
„Ack, men Bruno, är icke detta offer för stort“, frågade
den unga qvinnan och lade sina smala händer lätt på hans
skuldror, medan hon blickade honom djupt in i de sköna svärmiska
ögonen?
„Du öfvergaf engång din far och ditt rika präktiga hem,
för att följa med mig till en oviss framtid“, sade han långsamt,
»du ansåg icke detta offer för stort att göras för min skull, och
jag har aldrig, förr än i denna stund, varit i tillfälle att återgälda
dig, men nu kan jag det. Enligt min förmåga sökte jag att
rättfärdiga de förhoppningar baron ***, min vän och
beskyddare, satte till mig, han var tillfredsställd och nu hvilar han
längesedan i det tysta; det kan derför icke vara ett brott ens
mot hans minne, att jag nu bryter en bana, som hans godhet
skaffade mig medel att begynna, för att återgå till den jag då
lemnade“.
»Vet pappa redan detta ditt beslut?“ frågade Mathilda.
»Nej, det skall blifva en öfverraskning för honom, när han
återvänder från villan“.
„Älskade Bruno“, den vackra qvinnan hade lagt sina
armar kring hans hals och lutade nu ömt sin kind mot hans bröst,
„älskade Bruno, huru skall jag rätt kunna tacka dig! Du visste
att detta var min fars käraste önskan, och derför uppoffrade du
din kära musik. Skall du kunna försaka den? Jag vet att du
har kämpat hårdt derom dessa dagar“.
„Det har jag“, sade han, „men nu är jag segrare och ser
du, den slagne har gått ur striden lemlästad och tillintetgjord “.
Han visade vemodigt på den sönderbrutna stråken, som låg
framför honom på pulpeten; „det är nog som svärfar säger“, fortfor
han, „att tankarne icke hinna till för två saker på en gång,
någondera måste alltid stå tillbaka, och för mig blefve det alltid
affärsverksamheten som finge lida, derför min älskade — spelar
jag aldrig mer, violblomman var min svanesång“.
Hans röst darrade lindrigt, och ur hans bröst arbetade sig
fram en djup, lång suck. Mathildas tårar runno ymnigt. „Dyre
Bruno“, sade hon, „allt detta gör du för min skull, o jag är
icke värd det“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
