Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
eller hon verkligen hyste förtroende för herr von Weymarn,
alltnog Gertrud fortfor att gråta, och han satte sig ned på andra
sidan om bordet, bläddrande i några framlagda diktverk.
Slutligen började han att halft för sig sjelf uppläsa det ena vackra
stycket efter det andra, och ehuru han ingen enda gång såg
bort till sin granne, visste han dock att hon längesedan slutat
gråta, och nu satt upprätt i soffhörnet. — Till sist läste han ett
litet poem „om sorgen“, och bortläggande boken sade han
långsamt: „Det är bra godt att få gråta ut ibland, icke sannt, men
vi få icke onödigtvis nära vår sorg, ingen annan än den, som är
„efter Guds sinne“. Vi hafva ju egentligen icke rätt att sörja
öfver något annat än våra fel, men denna sorg blir då till sist
grundvalen för den sanna glädjen. Vill ni lofva mig att tänka
litet härpå?“ frågade han vänligt. Det låg någonting på engång
öfvertalande och oemotståndligt i hans röst och hon svarade
genast: „Ja“.
När hon sedan om qvällen blef ensam, drog hon sig till
minnes allt hvad han sagt, och tog också sin bibel för att läsa
om „sorgen efter Guds sinne“. Det var mycket längesedan hon
öppnat den heliga boken, ty hon hade så småningom kommit från
sin gamla vana att dagligen läsa ett kapitel derur, ja hon hade
icke ens kännt något behof af att läsa, och äfven nu erfor hon
ingen lifligare rörelse deraf, men det var dock såsom om ett
underbart lugn halft omedvetet lägrat sig öfver henne.
»Gud gifve att jag vore bättre“, tänkte hon. Det var blott
en suck, men äfven den minsta och svagaste har makt att
genomtränga himlarne.
Gertrud tyckte om att tala med herr von Weymarn, han
var alltid så välvillig och lyssnade så deltagande på hvad hon
hade att säga. Utan att hon sjelf anade det, hade den unga
flickan redan sagt honom en hel mängd af sina tvifvel och oroliga
tankar, och han hade skakat sitt hufvud helt sorgset, men sedan
så trofast antagit sig den unga varelsen, som höll på att gå under
i strömhvirfveln af oklara, oordnade idéer.
Det var ett långsamt tålamodspröfvande arbete att
småningom steg för steg föra henne tillbaka i de rätta vägspåren
och att återväcka hennes intresse för allt det hon så länge kallat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
