Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
och hade ingen matlust, samt kände sig trött och håglös för
allt arbete. ;
Den muntre doktorns piller och mixturer förblefvo utan
verkan, ty orsaken till sjukdomen låg mera i hennes själ än i
de yttre lemmarne. Gertrud hade blifvit för djupt skakad i sitt
hjertas innersta fibrer för att så snart, om någonsin, utan
bistånd kunna återvända till hopp och tro på lifvet. Max hade
fört henne bort från hennes barndoms enkelhet och frid ut på
den nya tidens oroligt brusande ström, och nu hade han lemnat
henne der ensam och hjelplös, misstroende sig sjelf och sina
medmenniskor, knotande öfver sitt öde och utan tro på lifvets
ideella makter.
Gertrud var lefnadstrött, bitter och olycklig, hon kände
det djupare för hvarje dag och denna känsla tärde äfven på
hennes helsa, så att doktorn slutligen mot hennes vilja skickade
henne in till staden att roa sig. ;
Verlden visste, (hvad vet icke den?), att Max Ahnefelt
friat och fått korgen, men skälet till Gertruds afslag kunde
ingen få reda på, och alla förundrade sig högeligen öfver hennes
visserligen förändrade, men dock lugna och obesvärade sätt emot
honom, då sällskapslifvet förde dem tillsamman.
Gertrud var stolt, hon ville ej visa verlden och honom ett
sorgset ansigte och komma dem att tro, att hon sörjde öfver
denna skilsmessa; det var blott hemma och i de ensamma
stunderna hon tillät sig att vara misanthrop. Hon längtade
obeskrifligt efter ett deltagandets ord, men der var ju ingen, som hon
kunde vända sig till — ingen. Hon satt och tänkte derpå en
dag i sin tants vackra förmak, och hur det var, gled den ena
tåren efter den andra ned i hennes knä, tills hon, lutande
hufvudet i handen, gaf dem alla fritt lopp.
Då öppnades sakta dörren och herr von Weymarn trädde
in, men ville genast draga sig tillbaka, då han varseblef att
Gertrud icke märkt honom; derpå besinnade han sig likväl och
gick sedan långsamt fram till bordet der hon satt, samt sade
med sin låga, behagliga röst: „Stackars barn hvarför gråter ni?“
Den unga flickan blef naturligtvis mycket öfverraskad att
finna honom der, men antingen hon nu kände sig alltför olycklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
