Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
öfver det blå hafvet och djupt in bland de gröna träden i
parken. Hennes kusiner hade gått ut att promenera i den vackra
vårqvällen, men hon föredrog att stanna hemma i stillhet;
fönstret stod öppet och långt bort ifrån förde vinden till henne
behagliga toner från ett musikkapell. Det var obeskrifligt skönt,
tyckte Gertrud, qvällsolen kastade en sista glimmande stråle
öfver hennes blonda hår och hela den blida gestalten, som stod
der så stilla och drömmande, medan allt var så tyst rundtomkring
henne.
Då kom det öfver henne en underbar vårlängtan, en
längtan efter landet med alla dess svala skogar och dess unga
björkar, hon tyckte sig nästan känna doften af gullvifvor och sippor,
och vändande sig om — såg hon just bakom sig herr von
Weymarn med en hel mängd af vårblommor i handen.
„De äro för er, mitt barn“, sade han med sitt godmodiga
leende, „jag plockade dem under min aftonpromenad och de dofta
så ljufligt“.
»Ack, tack tusende gånger“, sade Gertrud och tryckte i
barnslig hänförelse blommorna till sitt bröst.
„Hvad stod ni och drömde om, då jag kom, lilla
svärmerska?“ frågade herr von Weymarn sättande sig ned tätt invid
henne.
Hon smålog litet när hon svarade: „Jag längtade just
efter en smula af vårens poesi, men förut tänkte jag endast på
att det var sista aftonen jag skulle se er, och huru bedröfvad
jag skall känna mig, då ni är långt, långt borta. Lifvet är
endast ett långt farväl“.
„Men ett farväl med en morgonrodnad i fjerran, jag
menar hoppet om återseende“, sade han uppmuntrande.
Gertrud teg, hon såg blott upp till honom, men hans blick
sökte de lätta hvita skyarne på aftonhimlen derute. Ovilkorligt
tänkte hon på hans valspråk: „Excelsior!“ Var han icke den
personifierade förklaringen deraf? Ja helt visst, åtminstone
tyckte hon så.
„Vet ni, herr von Weymarn“, sade hon, „i ert sällskap
finner jag det dubbelt så lätt att försöka vara god.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
