Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
„Då jag är borta“, svarade han allvarligt, „skall ni, min
unga vän, ännu mera trofast sluta er till Honom, som är allas
vår Herre och Mästare; endast „stödda vid hans trogna hand“
vandra vi fram till lifvets land“.
»Ja, jag vet det“, hon böjde ödmjukt sitt hufvud, „jag vet
att det är så, men likväl är äfven det en härlig Guds gåfva,
att också här nere hafva en jordisk vän. O, jag önskar att jag
aldrig behöfde skiljas från er!“
En blixt af fröjd bröt fram i herr von Weymarns öga vid
dessa ord, derpå såg han på Gertrud med sin klara, allvarliga
blick och sade med den låga, harmoniska rösten: „Det finnes
blott ett enda medel, Gertrud, hvarigenom detta skulle kunna låta
sig göra, men detta medel har ni ännu aldrig drömt er, det
vore att ni blefve — min hustru“.
Den unga flickan såg i djup öfverraskning upp till honom,
men när allt blef henne klart, gömde hon rodnande sitt hufvud i
händerna.
„Tro icke att jag föreslår er det“, fortfor han, „ni är ju
ännu nästan ett barn och jag en gammal man, dessutom skall
jag berätta er något angående mig sjelf, som mycket få af mina
vänner känna till. — Då jag ännu var en ung löjtnant, förlofvade
jag mig med en flicka, den vackraste och rikast begåfvade jag
dittills mött på min stig; vår förlofning var emellertid ännu
icke bekant för verlden före min sjukdom, och sedan jag då
blifvit en krympling och icke mer dugde till krigare, skref jag och
återgaf henne sin frihet“.
„Och hon?“ frågade Gertrud sakta. „Hon tackade mig
för min grannlagenhet“, sade han hastigt: „det var nog bäst så,
och hvad det kostade mig var äfven en nyttig lexa, men det är
nu mycket länge sedan. Af detta ser du, mitt harn, att jag
sålunda icke ens bjuder dig den första kärlekens glöd, men hvad
jag känner för dig kan snarare liknas vid den värme och
längtan efter att beskydda, som man erfar vid anblicken af en liten
värnlös fogel eller en af stormen bruten blomma. Jag ville
vid mitt bröst söka att värna dig så mycket som möjligt för
alla lifvets stormar och pröfningar, och kanske är just denna
kärlek dock till slut den rätta, ty jag känner, att om förlusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
