Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
De gingo ut på den öfversta kammen af berget och togo
stenkumlet i ögnasigte derifrån, sedan gjorde de en omväg för
att skärskåda det från landssidan, och slogo sig slutligen ned på
en omkullfallen trädstam, medan den unge fornforskaren gjorde ett
lätt utkast i sin medhafda skizzbok. Kamraten, herr Georg
Löffält, var något yngre till åren, men betydligt mera bredaxlad
och grofbyggd, med en af sol och vind brynt hy och ett öppet,
ljust ansigte. Man kunde godt taga honom för hvad han var, en
lefnadsfrisk ung landtbrukare. Fornforskaren, doktor Arthur
Skogsborg, var hans gamle vän ända sedan skolåren. Ehuru
kontraster såväl till lefnadsyrke som utseende, voro de dock till
karakteren hvarandra i många fall lika, och vid hvarje
sammanträffande på deras olika banor i lifvet, kände man att de alltid
skulle komma att mötas med känslor af sympati och vänskap.
Sommardagen öfvergick snart till en lätt skymning, som
hindrade artisten att fortsätta sitt arbete, och läggande bort
album och pennor, steg han nu upp för att jemte sin vän lemna
stället. De återvände dock icke fullt samma väg de kommit,
utan togo af åt venster, för att på en starkt sluttande väg närma
sig det herr Löffält tillhörande godset. Vägen förde dem öfver en
skogklädd ås, nedanför hvilken utbredde sig såsom i ett panorama
ett vidsträckt slättland, långt bort i fjerran begränsadt af blånande
höjder. På detta fält var den unge landtbrukarens gård belägen;
man kunde se det låga gula huset omgifvet af en liten trädgård
och böljande rågåkrar; landsvägen löpte lätt förbi, och på andra
sidan vidtog den åldriga parken till ett annat gods. Detta låg
vida närmare skogen, och der de unge männen nu stodo kunde
de se rakt ned på den jemna gröna gräsplanen framför den hvita
byggnaden, som låg mycket täckt inbäddad i parkens rika
löfmassor.
Doktorn stannade och blickade öfverraskad ned till det
välbelägna stället, hvarpå han vände sig till sin vän och frågade:
„Hvem tillhör detta förtjusande gods, och hvad namn bär det?“
„Dess namn är Eksjögård, och ägaren en utländing, en
tysk baron, vid namn von Mohrenheim; han bebor egendomen tillika
med sin fru och dotter sedan många år tillbaka, ty då de flyttade
hit, var den sistnämnda ännu ett barn, nu är hon en adertonårig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
