Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
till de stora till parken införande jerngrindarne. Utom dem
var det flakt, idel åker och äng i regelbunden omväxling på ömse
sidor om en grumlig å, som trögt framslingrade mellan låga
videbuskar. Här deremot var allting svalt och skuggrikt under
de gamla rikt gröna ekarne, af hvilka stället förmodligen fått sitt
namn. Trädens grenar hängde ända ut öfver det mörka, lugna
vattnet i den lilla sjön, och gräsmattorna hade denna dunkelgröna
färg som alstras af skugga. Genom dem gingo här och der små
fotstigar, hvilka fortare än den stora hufvudvägen ledde fram till
huset, och följande en af dem befann sig doktorn snart vid
ingångsdörren, på hvars breda tröskel en stor newfoundländare låg och
betraktade honom med misstrogna blickar. En gammal betjent
med ett äkta trotjenareansigte kom honom genast till mötes. Var
baron von Mohrenheim hemma? Nej, han hade ridit ut, men
skulle icke dröja länge borta; hade den främmande icke tid att
invänta honom?
Doktorn betänkte sig en smula, men steg sedan uppför
trappan och trädde in i tamburen.
»„Hvem får jag äran anmäla för herr baron när han
återvänder?“ frågade åter den sirlige betjenten. Arthur sade sitt
namn, derpå öppnades en dörr för honom och han befann sig inne
i ett stort, vackert rum med röda väggar och antika mahogny
möbler. Efter en flygtig blick på allt detta slog han sig ned i
en länstol och fattade från ett af borden en tidskrift, samt ämnade
just fördjupa sig i läsningen deraf, då lätta steg i rummet bredvid
kommo honom att spritta till. Dörren gled ljudlöst upp, och på
den mjuka mattan kom nu fram till honom en ung flicka, klädd i
en tät hvit klädning, med en fin rodnad på kinderna och ett
förbindligt leende på läpparne.
„Min far borde icke mera dröja länge borta“, sade hon och
räckte gästen sin hand, „men skulle herr doktorns tid vara alltför
upptagen, kunde möjligen jag få framföra till honom det ni
önskade säga“.
»Jag tackar“, svarade han med en djup bugning, „min
mening var endast att få göra baronen min uppvaktning, och
anhålla det han icke måtte anse det indiskret att jag står i beråd
att undersöka det stenkummel, som är beläget på hans område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
