Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Hvad stod nu att göra? Halft omedvetet styrde han sina
steg upp till berget med jättegrafven. Himlen hade öfverdragits
med blyfärgade molnmassor och det var icke troligt, att solen
mer skulle kunna genombryta dem denna afton; på en hel mängd
af vackra dagar skulle nu kanske följa en regnig tid; man tyckte
sig kunna sluta dertill af den fuktighet, som plötsligt uppfylde
luften och som likt en hvitgrå dimma långsamt smög sig utefter
marken. Den ensamme vandrarens steg hade blifvit allt tyngre
och hans gång allt långsammare, ju närmare han kom det första
målet för sina arbeten i denna trakt; visste han, att han här
uppe skulle träffa henne, som han förgäfves sökt der nere, och
fruktade han nu det afgörande ögonblicket? Allt detta var icke
ens klart för honom sjelf, men när den öppna platsen kring
ättehögen blef synlig, öfverraskades han icke af att finna en
välkänd ljus gestalt sittande på den gamla trädstubben.
Hon reste sig upp så fort hon varseblef honom, likasom
hade hon ämnat gå, men hans bönfallande blick tvang henne att
stanna.
»„Fröken Margarethe“, sade han hastigt, „jag reser i
morgon och gick derför i dag för att göra ett afskedsbesök i ert
hem, men då såväl er far, som ni sjelf voro frånvarande, vet jag
ej hvilken lycklig slump förde mig hit, för att gifva mig
tillfälle att ännu säga er några ord, innan jag reser. Skulle ni
icke vilja sitta ned helst en kort stund och tillåta mig att
tala?“
Hon nickade ett jakande svar och satte sig åter, men
hennes ögon sökte icke hans, och öfver hennes ansigte hvilade
ett drömmande vemod.
»Jag ber att få tacka er, min fröken“, började doktorn,
som stod ett stycke ifrån henne, stödd mot en reslig fura, —
»jag ber att få tacka er för alla de stunder af angenäm
njutning ert sällskap skänkt mig, för alla de samtal, som
uppfriskat min i bokdam inhöljda själ och fört mig in i det sköna,
friska, lefvande lifveti“ Hans röst blef allt mera upprörd, och
ovilkorligt kände han, att han icke mera kunde tala i en ton af
lugn sjelfbeherskning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
