Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Öfver hufvud taget kan man icke säga, att hans studietid
varit törnbeströdd, åtminstone icke i pekuniärt afseende, ty det
lilla kapital han ärft efter sina föräldrar hade med klok
sparsamhet gifvit honom nog till de årliga utgifterna, men öfver
hela hans lif hvilade alltid skuggan af en ensam och hemlös
barndom och ungdom. Der fanns icke solljuset af en moders
leende, en faders blick, och derför låg det äfven i glada stunder
ett drag af vemod kring mannens läppar, en alarig flygtande
skymt af melankoli.
Hans natur var i grunden mild och finkänslig som en
qvinnas, utan att sakna mannens fasthet, och derför måste han
mer än mången annan, sakna det ljufva behaget af ett hem; på
sin ensamma studerkammare drömde han ofta derom, drömde att
framtiden möjligen skulle skänka honom hvad det förflutna
vägrat.
Så hade tiden gått. Han var fyllda trettio år, då
omständigheterna förde honom till den trakt, der hans ungdomsvän hade
sitt hem; en tillfällighet lät honom der se Margarethe, och
dermed hade ett nytt skifte i hans lif ingått. Hans ungdoms
dunkla aningar om qvinnan i all sin skönhet och tjusning tycktes
här gå i fullbordan, och denna flicka föreföll honom såsom
idealet af allt godt, ädelt och rent här på jorden. Han älskade
henne, såsom den mogne mannen älskar, djupt, varmt och trofast,
och derför dröjde han ständigt qvar i hennes närhet, fruktande
skilsmessans smärta och likväl bäfvande för att uttala det ord,
som skulle kunna försäkra honom om den största lycka, emedan
det äfven i motsatt fall skulle störta honom i ett djup af sorg.
Slutligen, fattande ett djerft beslut, vågade han det yttersta, och
nu — var allting slut.
Kanske skulle han, i fall Margarethes svar ljudit annorlunda,
ännu länge dröjt qvar i hennes närhet; som det nu var, hade
han otåligt afvaktat tågets afgång, för att så fort som möjligt
aflägsna sig från dessa trakter. Men nu, när detta verkligen
skett och han visste, att hvarje minut förlängde afståndet,
längtade han dock nästan lika otåligt att återvända, om ock
blott för att se en skymt af det hvita huset eller af parkens
gröna träd, ty här bodde ju Margarethe, här tänkte, lefde och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
