Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
såsom hon gerna brukade, och fritt föll nu den nedgående
solens guld kring det leende, sköna anletet och hela den höga
qvinnogestalten, när hon stannade uppe på höjden — likasom
omgjutande den med en gloria af purpur och eld. Så föreföll
det åtminstone mannen, som stod der ensam under den mörka
furan. „Just på samma ställe försvann hon en gång i mörker
och dimma; nu kommer hon åter i ljus och solglans, är detta
icke ett lyckligt förebud?* mumlade Arthur Skogsborg för sig
sjelf.
Med några raska steg stod han vid hennes sida: „God
afton, fröken Margarethe!“ helsade han.
Hon vände sig häftigt om, och rikare än af aftonsolen
färgades hennes kinder nu vid hans blick; hon räckte honom sin
hand och sade sakte: „Välkommen åter“, men sedan talade
ingendera af dem, och långt i fjerran tonade tempelklockorna till
helgemål i den stilla qvällen.
„Fröken Margarethe“, sade professorn slutligen med låg
röst, »ni sade mig en gång här på detta ensamma ställe, att jag
först genom förgätenhet af er skulle kunna blifva lycklig, men
er profetia har icke gått i uppfyllelse; först nu, då jag återser
er, njuter jag den första verkligt lyckliga stund på sju långa år.
Jag har återvändt efter denna långa tålamodspröfvande tid för
att, — hvarför längre dölja det, — fråga om det skäl, som en
gång hindrade er från att lyssna till mina böner, kanske under
dessa år blifvit undanröjdt? Hoppas jag för mycket,
Margarethe?“
»„Nej“, svarade hon, „hindret finnes numera till blott i ett
enda afseende“.
„Ni vill dermed säga att — ni icke älskar mig“,
afbröt han.
»„Jag tänkte säga“, fortfor hon med ett nästan onaturligt
lugn, „att detta hinder, som aldrig förefanns hos mig sjelf,
tillhör en förfluten tid, och att den man jag en gång räcker min
hand måste nöja sig med att ingenting veta derom. Andras
hemligheter får man icke förråda, äfven på bekostnad af sin egen
lycka. Farväl — min herre, jag tror att vi hafva talat nog i
detta ämne“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
