Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En qvinna af folkot.
Pennteckning af Eva.
I.
et är angenämt att vistas på lifvets ljusa höjder, i dess leende
⚔) dalar; det är godt att vara bland de lyckliga, de skuldlösa,
det är som en hvila för själen. Ännu bättre är att följa dem,
som på mödosamma stigar vandra mot ädla mål, dem, som strida
„med tanke, svärd och plog“, eller i ödmjuk sjelfförsakelse
„fullborda loppet och behålla tron“. Det är stärkande att se en ånger,
som renar likt sjufaldt renadt guld.
När man blickar upp mot lifvets branter, känner man,
att solen der bränner och vinden blåser kall, så att blommorna
vissna eller förfrysa, och att der fordras ett säkert fäste, för att
icke svigta i stormen. Likasom på lifvets branter är det äfven
på mödans tunga arbetsfält, sparsamt med blommor och sorglös
lycka; solen bränuer och kölden isar, törnen stinga och hvassa
stenar såra vandrarens fot; dimmorna lägga sig stundom tungt
och tryckande deröfver, och hagelskurar bryta ofta unga
telningar, eller gifva dem en annan riktning än den rätta mot ljuset
och höjden.
Betraktaren möter der ofta bilder, som framkalla
medkänsla, ovilja eller sorg, taflor från hvilka han vänder sig med en
tår i ögat, men äfven någon gång med ett leende på läpparne.
För att utan skada tränga ned till lifvets djupa schakter,
dess kärr och sumpmarker, behöfves ett rent sinne, en fast tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
