Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
med hufvudet lutadt mot bädden och väntade att den gamla
skulle vakna.
Så satt hon slumrande natten lång, tills solens första
strålar tittade in genom det lilla fönstret och föllo på den sofvande
mormodren. Hon låg så stilla och var så vacker; skrynklorna i
det åldriga ansigtet hade nästan försvunnit och det rosiga
skenet spred ett slags förklaring deröfver — „så vacker som nu
har mormor aldrig varit!“ tänkte Mari. Men hon var så stilla;
Mari rörde vid hennes hand, som låg på ylletäcket — den var
kall, så underligt kall och stel. Nu förstod Mari plötsligt hvad
döden var och gret bitterligen, gret otröstligt som barnen gråta,
tills de gråtit sig mätta.
Morbrodren, som trött af den långa vandringen slumrat in
på natten, hade gått att kalla en snickare, som med honom skulle
arbeta på kistan. Grannqvinnorna kommo och buro liket i
bodan. Snart hördes i den lilla stugan bullret af såg, hyfvel och
spånornas frasande. Mari uthärdade icke att stanna inne; hon
gick ut i hagen och kastade sig framstupa på marken. Der låg
hon tills grannas mor ropade henne in att få sig en tår kaffe.
»Gå nu hem till vårt, Mari“, sade torparhustrun, „här kan
du ingenting göra, men i vårt kan du se efter lill’ Anders och
göra sysslorna, så att Mina moster får sitta i väfstolen“. Med
en blick på den förgråtna flickan tillade hon sedan i en ton af
bjertligare deltagande än orden läto förstå: „Det tjenar
ingenting till att gråta, barn vi måste alla den vägen vandra och
mormor, salig menniskan, var så gudfruktig att hon nu för visso är
i himlen. Tacka Gud, Mari, att hon fick lefva, tills du blef så
stor, att du kan förtjena födan och inte behöfver komma på
fattigvården“.
Mari gick och gjorde som man bad henne, men sorgen
blef oförminskad.
Då likkistan var färdig kommo grannqvinnorna och svepte
mormor; dermed var inte mycket besvär; svepningen låg sedan
många år färdig, hvit och slät i mormors gamla brunmålade
väggskåp; den hade tvättats en gång hvar sommar, ty mormor
var en ordningsmenniska, och Mari hade flere gånger sköljt den
vid källan utan en tanke på död och förgängelse. Då mormor
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
