Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Mari gick med tungt och bäfvande hjerta. Hon längtade
icke mera efter goda dagar, hon ville blott icke komma bland
menniskor, som skulle hindra henne på vandringen på den goda
vägen, som skulle bereda henne att en gång möta mormodren
i himmelen.
Wikskan var en gammal trädgårdsmästareenka, redbar och
rättskaffens; det var hennes oskyldiga stolthet, att ännu på sin
höga ålderdom icke „ligga någon till last“, och om hon var
något bitter, så var det derför, att en på dryckenskap begifven
man och otacksamma barn gjort henne lifvet tungt. Hon hatade
synden, men glömde, att hon likväl borde älska syndaren. Till
henne kom den ödmjuka bleka Mari.
„God afton, mor Wik“, sade hon.
„Hvem är det?“ sporde gumman, som såg illa.
»Mari, Sjögrenskans dotterdotter“, svarade den olyckliga
flickan. ;
„Är det hon? Hvad kan en sådan som hon, ha för ärende
till mig? Sjögrenskan skulle vända sig i sin graf, om hon visste
hvad det blifvit af barnet, som hon stretade och slarfvade för,
från det att det var halftårsgammalt. Sådan är verlden! —
Hvad vill ni mig?“ frågade hon sedan tvärt.
„Att ni för Guds barmhertighet ger mig tak öfver
hufvudet“, sade Mari så tydligt hon med sin osäkra stämma förmådde.
„Skall jag hysa en sådan som ni?“ frågade gumman
fariseiskt. ;
»Jesus Christus undfår syndare, bland hvilka jag är den
förnämsta“, sade Mari, ehuru det var som om någon annan lagt
henne orden i munnen.
Den åldriga, genom sitt ärbara och oförvitliga lif fariseisk
blefna qvinnan såg på den unga synderskan, som så ödmjuk och
förkrossad stod vid dörren, och medan hon gjorde detta, smälte
det bepansrade hjertat och ögonen, som på många år ej gjutit
tårar, flödade nu öfver. Slutligen utbrast hon:
»„Hvem är jag, att jag skulle förhäfva mig? Herren
förbarme sig öfver mig, gamla förhärdade synderska, som på
grafvens brädd, nära domen och evigheten, dömmer en annan
syndare! Sjögrenskans barnabarn skall ej från min dörr gå ut i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
