Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
vid tanken på sitt barn, för hvars skull hon sträfvade. Hon såg
sin pligt klart för sig, och den var, att för sitt barn vara allt
hvad en mor kunde vara, och att på allt sätt visa sin erkänsla
mot den gamla, som varit så god emot henne och som, då hon
var på arbete, vårdade den lille.
Hon var alltid villig och outtröttlig, teg vid smädelserna
af tanklösa och dåliga kamrater vid arbetet, hvilka hånade
synderskan för att hennes väg nu ej var verldens lik, och tyckte i
sin ödmjukhet, att hon ej förtjenat bättre.
Sorg och möda hade blekt rosorna på Maris kinder, men
hennes utseende hade blifvit själfullare och fått ett slags högre
skönhet, som inifrån afspeglade sig i det yttre. En älskligare
syn kunde man ej se än Mari, då hon om söndags-eftermiddagarne
med sin lille gosse i sina armar satt på tröskeln till den lilla
stugan, men få sågo detta, ty mor Bergströms koja låg enstaka
och aflägset.
Sålunda förgingo tvenne år; Maris lille Wilhelm, som hon
kallat honom efter mormodren, som hetat Wilhelmina, kunde både
gå och tala och var ett älskligt barn, med modrens stora, blåa,
själfulla ögon. Bittert sved det i Maris hjerta, att han ej skulle
ha någon far på jorden, och att menniskorna kanske skulle
tillräkna barnet föräldrarnas skuld — detta var hennes tyngsta
sorg, men hon beslöt att tidigt lära honom vända sig till Fadren
i himmelen.
Björknäs egdes af en omkring trettioårig man, rusthållar
Bergström, som var ogift, och värdinneskapet på den stora gården
sköttes nitiskt af hans mor, en sträng och manhaftig gumma,
som icke gerna velat lemna hushållstyglarne ifrån sig, hvilket
kanske var orsaken att sonen vid yngre år icke gift sig, som
bland allmogen annars är öfligt.
Bergström var en stillsam man, en duglig jordbrukare och
god husbonde för sina många underhafvande på det stora
rusthållet. Han hade länge med välbehag betraktat den vackra
flickan, den stilla ödmjuka arbeterskan, som alltid gick klädd i
de gröfsta kläder och aldrig försummade sitt arbete. Han ställde
ibland till henne några ord och kände sig underbart tilltalad af
hennes stilla tillbakadragna väsen. Det hände ibland, då hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
